Specialidrott i skolan – Bra eller mindre bra?

Något som verkligen är på tapeten idag är idrottsgrundskolor. Skolor som profilerar sig med idrott som bas. Är du tex en fotbollsspelare, ja då har du chansen att träna fotboll på skoltid. Är du brottare, då tränar du under samma premisser, dvs på skoltid. Tanken är väl god, men är den sund och framförallt hållbar i längden?

En massa motiverade barn/ungdomar som kan träna på dagtid, och då i kombination med sina studier, det är väl bra, eller?

Är det sunt att först träna sin specialidrott under skoltid, vilket innebär ett flertal timmar, och sedan träning igen på den obligatoriska träningstiden på kvällstid. Vi talar alltså nu om barn som ska börja sjuan, och befinner sig i en ålder av 13–14 år. Blir det inte lite väl uppstyrd träning i allt för tidiga ålder? Barnen får inte en chans att själv hitta sin egna kreativa förmåga, och sin egna lust till träning, utan allt är styrt av skolan och sin idrott. Toppen på detta är att det sedan också ska prestera på tävling. Vad händer när det blir ”grus i maskineriet”, och vinsterna uteblir, och träningströttheten gör sig påmind?

Det finns många saker som jag är orolig för i denna allt för tidiga elitsatsning för barn. Många involverade skolpersonligheter vill påstå att det är bra för dessa barn att finnas i ett och samma forum, där ambitionen är likvärdig, dvs att träna och kunna satsa på sin idrott även under skoltid. Fina meningar och tankar, men är det alltid så enkelt att påstå att ”lika barn leka bäst, och att ju tidigare du börjar, desto bättre blir det? Att ha specialidrott för gymnasieelever är väl sin sak, men att krympa ner denna satsningen till grundskoleelever kan bli förödande i slutändan. Många barn orkar inte med den alltför tidiga satsning, vilket gör att många slutar innan de ens hunnit börja. Vi förlorar många barn inom idrottsrörelsen, eftersom träningen är allt för tidigt riktad mot elit. Lägg därtill en massa barn som inte bor i närheten av den utvalda ”idrottsmetropolen” och som varje dag måste pendla mellan hemmet och skolan, och då talar vi om barn som ännu inte är fyllda femton år och som bor flera mil från den utvalda specialskolan.  

För många år sedan gjorde jag en egen analys och uträkning gällande ungdomar som tillhört brottargymnasiet i Klippan (märk väl, nu talar jag om gymnasiet). Samtliga elever som hade gått där mellan perioden från sent 70-tal fram till dags dato var publicerade med namn på deras hemsida. Eftersom jag har ganska bra koll på deras fortsatta karriärer, så var resultatet faktiskt rejält skrämmande. Nu handlade det inte om hur många som hade tagit EM, VM eller OS-medalj för det var bara ett fåtal. Nä, av alla dessa flera hundra så var det inte många som hade fortsatt med sin brottarkarriär upp till seniorkategorin, och den är mer illavarslande. De blev utbrända helt enkelt. Att satsa i gymnasieålder är visserligen ett måste för att kunna nå en slutlig topp som idrottare, men jag tror inte att det alltid måste ske i ett kollektiv. Jag tror att en satsning måste komma inifrån en själv, och inte från någon uppbyggd likvärdig skola där alla ska formas i ett och samma koncept. Varje enskild utövare måste få göra det på sitt sätt. Problemet för lagidrotter med denna typ av idrottsskolor, är att utgallringen och petningar som gör sig än mer tydliga i ett tidigt skede. Barnen får snabbare en identitet om de duger eller ej.

Min text handlar om att man ska vara mycket försiktig med en allt för tidig elitsatsning för barn. Man tänker inte på barnen när man formar dessa skolor, utan mer på alla dom som blir anställda. Det finns så många andra vägar som man kan uppmuntra barn och ungdomar till ett livslångt idrottande än att fålla in barnen i en idrottsskola. Idrott ska inledas med glädje och en önskan om att vilja sträva långt (om man nu vill detta), och inte med tvång, press och utgallring vilket dessa inrättningar snabbt kan förvandlas till för väldigt många unga människor.   

5 reaktioner på ”Specialidrott i skolan – Bra eller mindre bra?”

  1. Hej Jörgen, jag tycker din blogg är väldigt intressant och bra. Jag har en flicka på idrottsgrundskolan och en i 4a som båda tränar konståkning. Jag har själv simmat på medelnivå men med all samlad bakgrund kommit till insikt om att Idrottsgrundskola är bra.
    Detta baseras inte alls på hur mycket de tränar eller vad de tränar utan på att den sociala pressen som finns bland högstadietjejer nu är enorm och går man på en ”vanlig skola” anses man som konstig om man går till träning före och/ eller efter skolan istället för att shoppa, fika etc anses man onormal. Jag är väldigt glad att min dotter går på idrottsgrundskolan istället för vanligt högstadie, inte på grund av att jag tror eller hoppas på att hon ska vinna os-medaljer utan att hon har chansen att utöva sin sport och välja bort festande med allt det innebär utan att anses konstig. Detta tycker jag kan vara nog så motiverande.
    Angående träningsmängden kanske det är lite mer men inte så dramatiskt mycket mer än vad andra i vanliga skolor utövar (om de är intresserade).
    Jag tycker även att det är positivt med förståelsen hos lärarna på skolan om det behövs extra ledighet för tävling eller rehab samt inställningen hos eleverna och deras skolresultat.
    Jag kommer varmt att rekommendera mina andra barn att söka till idrottsgrundskolan om deras intresse finns.
    Tack
    Eva trulsson

  2. Hej Eva!
    Kul att du läser min blogg, och stort tack för din respons!

    Tror med all säkerhet att lärare eller annan skolpersonal är otroligt duktiga och kompetenta på dessa idrottsgrundskolor, det betvivlar jag inte en sekund på. Min text handlar om att jag är emot för tidig elitinriktad träning för barn. Jag tycker inte att barn ska specialisera sig i sin idrott i allt för tidig ålder, utan jag tycker barn ska träna och hålla igång med en massa olika saker så länge som det är möjligt. Jag tycker inte att ett barn ska stå på ett par konståkningsskridsko, eller befinna sig på en brottarmatta sju dagar i veckan (eller mer därtill). Jag tycker givetvis att barn ska röra på sig varje dag, men ej elitinriktat.

    Som du skrev i slutet av ditt mejl, vilket även stärker min tes än mer när du skriver: Jag tycker även att det är positivt med förståelsen hos lärarna på skolan om det behövs extra ledighet för tävling eller rehab.
    Barn ska inte behöva rehab-träna. Rehab-tränar ett barn, så påvisar detta än mer en allt för tidig riktad satsning. Kroppen tar stryk i alldeles för tidig ålder.

    Detta är min syn och mina åsikter. Jag kommer aldrig säga att du har fel och jag har rätt, utan vi tycker olika helt enkelt. Jag älskar elitidrott och allt vad det innebär med att vara elitidrottsman och satsa mot sina mål. Men som sagt, jag tycker inte att denna riktade satsning ska börja när man är ett barn.

    Tack än en gång för din åsikt, och din respons.

    Mvh//Jörgen

  3. Hej och tack för ditt inlägg. Jag håller med om att jag önskat att barn inte ska behöva ”välja” sport så tidigt som de gör nu men det verkar ligga i tiden. Naturligtvis ska inte barn heller behöva få på rehab om det inte är nödvändigt men ibland kan olyckan vara framme och det behöver inte alltid bero på överträning. Fortfarande tycker jag att framförallt omgivningen, intresset för prestation (i skolarbetet och utanför) verkar vara väldigt bra på idrottsskola att jag är positiv till detta.
    Hälsn
    Eva

  4. Magnus Månsson

    Hej, Jörgen
    Vi har diskuterat detta ämne ett antal gånger och är helt ense.
    Vad som inte riktigt kommit fram i din diskussion med Eva är att Malmö kommun med sin satsning på en idrottsgrundskola accepterar en segregation/utslagning av 12-åringar, för det är i den åldern ansökan/gallringen sker. Antalet sökande är ju betydligt fler än antalet platser även om det efter ny- och tillbyggnaden ger fler platser än tidigare. Vem kan se hur en 12-åring idrottsligt utvecklas? Målet för skolan är utbilda en elit på en hygglig nivå.
    Jag har tre barnbarn som varit elever idrottsskolan i Malmö, ett fjärde skall börja i höst. De har haft tre fantastiska år på skolan. Den är kanske den bästa i Malmö. Men detta är inte ett argument för en skola, som strider mot den uttalade målsättning som Riksidrottsförbundet har (”Idrott hela livet”) och vad forskningen visar: Barn i denna ålder skall ha en allsidig idrottsträning och ingen kan förutse ett barns fysiska och psykiska utveckling.
    Det övergripande målet för Malmös grundskolor borde vara att man alla skolor i stan skapar samma miljö som den på Idrottsgrundskolan.

    1. Hej Magnus!

      Det stämmer att vi har diskuterat detta ett antal gånger, och vi båda har samma åsikt i denna fråga.

      Jag brukar allt som oftast relatera till professorn och idrottsforskaren Tomas Peterson (Malmö Högskola) som är benhård i sina argument gällande det negativa konsekvenserna med allt för tidig elitsatsning, samt utgallring/selektering i tidig ålder. All forskning visar att för tidig satsning skadar mer än vad den gör nytta. Trots forskning och en massa andra studier, så fortsätter föreningar, förbund, och då även kommuner med dessa satsningar.

      Som jag skrivit tidigare så tror jag med all säkerhet att skolan är bra, och att personalen är kunnig på alla sätt och vis, men jag delar inte deras träningsfilosofi.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *