Det har nu gått över ett år sedan jag var iväg som ledare på en brottartävling. I vanliga fall brukar det bli ett par tävlingar i månaden, från södra Skåne upp till norra Sverige. Tidiga lördagsmorgnar med att åka iväg till olika delar i landet. Sedan 1976 har jag i stort sett varit ute på tävling i någon form ungefär varannan helg då brottningen kom in i mitt liv. Det började med min aktiva karriär som sträckte sig från 1976, fram till 2003 – 04, och därefter som ledare/tränare från 2004. Många brottningshelger har det blivit under 45 års tid, och nu sedan i februari 2020 helt tyst. En märklig, och nästan kuslig känsla. Visst, man har fått stanna upp och tänka till, men jag kan säga på rak arm att jag saknar tävlingsdelen något enormt.
Nu är ju inte min längtan till tävling som aktiv brottare, utan den delen är förbi sedan länge, utan jag saknar tävlingar där man får följa nya unga brottare mot sina respektive mål. Det är stort och väldigt inspirerande att få vara en del i en annan människas idrottsliv och karriär. Att få följa upp, och ge tips och råd och därefter se utvecklingen i deras idrottsliv. Våra unga idrottare behöver tävlingsmomentet, och inte bara vi brottare. Vi kan träna och hitta på en massa olika saker, men vi behöver ”kvittot” på all den träning som grabbarna och tjejerna lägger ner varje vecka. ”Kvittot” är nu på paus sedan ett år tillbaka, och alla idrottare känner sig vilsna och tänker: Hur bra är jag egentligen?
Alla idrottare behöver tävlingen som en måttstock. Viljan och tålamodet börjar tyvärr falna hos en del, och jag med många hoppas verkligen att hösten startar upp såsom den brukar göra under normaltillstånd, dvs med tävling varannan helg. Vi behöver höra visselsignalerna från domarna, mötena, förväntningarna, oron, glädjen och en massa andra tillstånd som förknippas med just tävling. Även om tävling ibland kan kännas jobbigt och otäckt för de flesta av oss, så vill vi ändå inte vara utan den. Att mäta sig med andra, och se vad man kan åstadkomma då man tränar vecka efter vecka. Att uppleva och hitta känslan, den känslan som man bara själv kan beskriva. Jag vill se kast, kamp, frustration, segrar, förluster, tårar och glädje. Allt detta som varit min vardag de senaste fyrtiofem åren. Jag har bilderna klart i mitt huvud. Till och med känslan.
Men förhoppningsvis står jag snart där igen med min kopp kaffe, och ser på när adepterna värmer upp inför sina matcher. En massa ögon som lyser av självförtroende och vilja. Ingen aggressivitet, utan bara en fast beslutsamhet. Att se brottare/idrottare som tror på sig själva och sitt kunnande, det är en häftig upplevelse. Jag brukar säga att man ska knäcka den berömda koden. Givetvis finns det olika faser i detta ”kodsystem”, men just när någon knäckt koden gällande den mentala styrkan, då är det verkligen på riktigt. Det är inte svårt att vinna matcher med sin fysik, utan det svåra är att vinna genom att vara mentalt mycket starkare. När en brottare har nått den delen, och förstått att den mentala biten är ett måste för att nå den absoluta toppen, då finns inga hinder på deras idrottsliga väg.
Nä, nu hoppas vi verkligen att hösten bjuder på nya friska utmaningar. Att världen nu åter öppnas upp. Att vaccineringarna når en topp så att alla kan åter röra sig fritt i samhället. Det vanliga livet är oerhört efterlängtat, och troligen så möts vi till hösten igen med varsin kopp kaffe, bland en massa ”hungriga” killar och tjejer som vill mäta sina krafter igen i de vi kallar för tävling.