När jag var grabb så tävlade jag väldigt mycket. Det fanns massvis av tävlingar från mitten/slutet av 70-talet när jag en gång började, och dessa tävlingar blev bara fler och fler ju längre tiden gick. Innan 1970-talet var pojk/ungdomsbrottningstävlingar väldigt få, eftersom de flesta på den tiden började sin idrottsbana runt 14–15 års ålder när brottningen en gång startade för hundra år sedan (bokstavligen) fram till och med 1960-talet. Det fanns inga barn/ungdomstävlingar på den tiden, utan detta fenomen kom i början av 1970-talet. I just denna era började jag min brottningskarriär, vilket gjorde att tävlingsutbudet var gigantiskt under min tid.
Det är nästintill likadant idag, fastän klubbantalet har minskat, och givetvis antalet tävlingar. Nästan varje helg/lördag, kan man finna en barn/ungdomstävling någonstans i Sverige. Skillnaden idag är att många klubbar skickar sina unga adepter kors och tvärs genom hela Sverige (och ibland även utomlands), för att ledarna/tränarna (föräldrarna) vill hitta den ”bästa” tävlingen för sina adepter. Den värsta klyschan som jag kan höra är den ”bara de får många matcher så är det bra”. Dessa föräldrar har själv aldrig tävlat, vilket man kan läsa av efter ett sådant märkligt uttalande. Tävling är väldigt tufft rent mentalt. Att vinna matcher är inga svårigheter alls, men att förlora, där har vi det svåra. På min tid var det två förluster som gällde och då var man ute ur turneringen. Det är ganska likt även idag, fast något annorlunda. De riktigt små brottarna som hette knatte-kategorin när jag var barn, är idag uppdelad i två grupper: 9-årsgruppen, samt 11-årsgruppen. För att göra en lätt förklaring, så är det så att en knattebrottare (9 och 11 års kategori) idag kan förlora 3 matcher på en och samma tävling (ibland fyra), vilket i min värld inte är helt optimalt. Efter två förluster som barn (eller vuxen) blir man ganska mätt på tävling, och framförallt i att förlora. I allt detta kan då (vissa) föräldrar göra dessa klumpiga uttalanden som lyder, ”ja, men det e bra att de får många matcher, det blir liksom en extra träning”. Att förlora tar oerhört mycket kraft (om man nu brinner för sin idrott, och om man vill framåt), och framförallt under en och samma tävling. Att förlora ”bara för att” ger ingen extra kraft alls eller någon styrka, utan det är endast förknippat med stark ångest. Däremot vill jag påstå att en förlust kan ge mer styrka i längden än en enkel vinst, vilket kan rendera i en stark omvändning till det bättre. Men här talar vi då om lite äldre barn 12–15 år, då man börjar få lite koll på det här med brottningsstil, tänka mentalt rätt osv.
Jag började min brottningsbana 1976 i IK Sparta i Malmö. I denna klubb var jag aktiv hela min barndom från när jag startade som 7 åring (fyllde 8 senare på året), fram till 1985 när jag lämnade för Limhamns BK som 16-åring. Jag kom sedan tillbaka till IK Sparta som vuxen och som etablerad förde detta landslagsman med ett flertal medaljer i bagaget, för att där och då avsluta min karriär. Det blev från år 2000 fram till 2003/2004 då jag var med och gick några matcher i både Skåneserien, samt Fyrstadsmatcher. MEN, det roliga och mest intressanta i detta är att jag i dagarna fick till mig att jag ligger på en fjärdeplats i IK Spartas interna historiklista på vem som har gått flest matcher sedan klubbens bildande år 1904, dvs för 120 år sedan. MEN, och åter ett men, att troligtvis ligger jag på pallplats, eftersom klubben glömt att räkna med åren 1977 och 1978 (åren jag började tävla) eftersom IK Spartas statistikletare trodde att jag började min bana 1979 i Spartas trikå. I listan som nu ligger är legendaren Gustav Freij på en första plats, Robert Rosengren på en andra och Tobias Kvarnmark på en tredje plats, och jag på en fjärde. Det mest anmärkningsvärda är att det tre översta tävlade för IK Sparta under hela sin karriär, medan jag endast var där i först 9 år, och därefter i 3 – 4 år, alltså totalt 12–13 år. Rosengren började visserligen i GAK Enighet en gång i tiden, men han lämnade ganska snabbt för IK Sparta redan när han var liten knattebrottare. Räknar man då med mina år 1977 och 1978 då jag började mitt tävlande som 9 – 10 åring, då tror jag med all sannolikhet att jag minst kommer upp på en tredjeplats i denna interna historik.
Kontentan av det hela är att jag som barn/ungdom tävlade väldigt mycket. Hur jag tävlade, det kommer jag nämna och skriva om i nästa inlägg om en vecka. För det är lätt att tro att jag åkte Sverige runt och tävlade som lite grabb (vilket jag inte gjorde), eller att ledare/föräldrar pekade med hela handen och tvingade mig att tävla? Eller för den delen bara gick en massa matcher just bara ”för att få mycket matcher”? Skåne var min tävlingsmetropol (oftast) och inget annat. Visserligen någon enstaka tävling i Danmark, men det var faktiskt allt. En fortsättning blir det alltså i nästa veckas inlägg, gällande hur mitt tävlande såg ut som barn/ungdomsbrottare