Det smattrar mot rutorna. Regnet har slagit sig loss, och det är nu dags att ge sig ut i det blöta. Många förbannar sig över eländet, och ser absolut ingen charm över vattenmassorna som ramlar ner från himlavalvet. Regn och åter regn. Vi svenskar lever ju i en del av jordklotet där regnet finns med som ett brev på posten, och något vi absolut inte kan påverka. Det regnar på våren, sommaren ja under alla våra fyra årstider som vi lever med. Vi kommer liksom inte undan. I folkmun snackas det mest om regn under sommarmånaderna, eftersom juni, juli och augusti helst önskas vara regnfria.
Men är regn egentligen så hemskt?
För mig är regn en väldigt befriande känsla. Jag känner mig lugn och fri när regnet ramlar ner, och jag känner ingen begränsning alls att röra mig ute under dessa våta dagar, så länge jag är rätt klädd. Jag känner även ett välbehag när jag är inomhus, och när regnet smattrar mot rutorna när jag exempelvis sitter och skriver. Det är avstressande. Regnets påverkan skapar mig ett lugn, och den begränsar mig absolut inte. Som jag skrivit tidigare så cyklar jag väldigt mycket i staden. Och det är just under dessa resor som jag känner lite extra för regnet. Jag har inga problem alls med att klä mig ordentligt, så att resan inte ska bli till någon plåga. Man vill ju inte komma fram helt dyngsur. Att promenera i regnet är också helt underbart. Framförallt att gå längs med vattnet, eller i skog och mark.
Visst jag håller med, det låter lite knäppt, men då får jag uppfattas som lite märklig. Men jag hade samma relation till träning under min aktiva period som idrottsman/brottare, likt den jag har till regnets mystik. Ju hårdare träning jag utsatte mig för, desto mer tog jag till mig av träningen. När jag var yngre och när träningen spetsades till, det vill säga när den blev hårdare och tuffare, då hängde inte alla med, utan då försökte delar av gruppens aktiva hitta möjligheter att fuska, något som absolut inte fanns i min värld.
Att gilla regn och hård träning kan ju lätt uppfattas som helt olikt, men för mig finns där en viss liknelse.
Som tränare vill jag förmedla ut det viktiga i att kunna pressa sig maximalt som satsande idrottare. Att aldrig vika sig, och att alltid våga. När vi vågar pressa vår kropp i form av så kallad tuff träning, då vågar vi också möta de bästa. Man skapar en inre trygghet genom att visa för sig själv att man kan, vilket gör att tvivlet minskas. Jag skapade mig en trygghet i unga år när träningens intensitet ökades. Jag tog aldrig ett steg tillbaka, utan jag lärde mig att tycka om något som många tyvärr försökte undvika.
Visst, jag vill såklart inte alltid ha regn. Jag ville inte heller att träningen alltid skulle ligga på en hög intensitet, utan ibland ville man ha lite uppehåll. Stillhet, lugnare träning. Många gånger kan detta vara rena medicinen för en satsande idrottare. Tänk då på att ta tillfället i akt, med att ge er ut i regnets befriande mystik. Hitta din inre styrka. Lugnet hittar du som lättast om du exempelvis ger dig ut en regnig promenad.