Läste en artikel om EM-målvakten Robin Olsen efter matchen mot Polen. Han beskrev sin vardagssituation under EM där han ibland hade en dialog med förbundets mentala coach för att då b.la. samtala om hans pressade position som det innebär att vara målvakt på toppnivå. För om man ska vara helt ärlig så kan ju en målvakt i stort sett bara göra misstag, eller? Målvakten förväntas ju alltid rädda skott under ordinarie speltid. Om bollen åker in i nätet, ja då har målvakten inte gjort sitt jobb, enligt många tyckare. En tuff börda att leva med, och otroligt påfrestande. Enda gången en målvakt kan bli en riktig hjälte är just när gäller straffar. I dessa lägen kan en målvakt aldrig bli en syndabock, även om han/hon inte räddar ett enda skott. Så just straffar är det enda scenario där målvakten kan få någon typ av hjältestatus. Se på Thomas Ravelli. En straffräddning räddade hela hans karriär. Inför VM 1994 var Thomas Ravelli starkt ifrågasatt som landslagets förstemålvakt. Trotts detta fick han chansen att visa att gammal är äldst. Han tog sin chans, och han förvalta den väl. Med tur och skicklighet var han en del i detta stora lagbygge som såg till att Sverige kammade hem en bronspeng. Ravellis ifrågasättande som ett tveksamt ”kort” mellan stolparna, ändrades radikalt när han räddade straffen i kvartsfinalen mot Rumänien. Han blev hela Sveriges hjälte, och folket som tvekade på honom inför VM (och även dessförinnan), var nu fullständigt omändrade i sina känslor kring honom. Han var älskad av hela svenska folket, och hans karriär fick en riktig skjuts framåt. Svenska folket glömmer aldrig, och än idag bär Ravelli rollen som hjälte pga. denna historiska straff. Häftigt med tanke på vilka små chanser en målvakt har att få just den hjälterollen.
Robin Olsen har chansen att överta den ”stafettpinnen” under detta EM. Det krävs visserligen en räddad straff, men chansen finns. Tyvärr får han inte den hjältestatusen om Sverige vinner under ordinarie matchtid, utan det krävs som sagt en räddad straff. Mina tankar kring denna text var Olsens direkta svar i SDS (Sydsvenskan) häromdagen gällande hans samarbete med landslagets mentala tränare. Att oavsett dessa hjälpmedel (mentala rådgivare), så spelar han med känsla. Det är känslan han vill hitta. Har man bara känslan, ja då löser sig det mesta. Hans svar är inte ordagrant rätt citerat, men jag upplevde hans svar som väldigt befriande. Jag fick känslan av att han ville att man mer ska fokusera på känsla, och inte för mycket på analyser och taktik. Visst, Sverige måste spela med ett mönster och vara strukturerade, men det får inte bli in absurdum. Där måste finnas plats för kreativitet.
Så Robin Olsen, fortsätt spela med känsla. Ha modet att våga ta för dig. Ta dina chanser, och förlita dig på din kraft som du besitter. Låt ingen få knäcka ditt goda självförtroende, utan du vet själv att du kan. Vem vet, det kanske är du som nu får överta Ravellis ”stafettpinne” som ett tecken på att Sverige är medaljör på ett mästerskap. Kanske blir det brons, silver eller rentav ett guld. Du med hela laget har nu chans att skriva historia.