Slutligen kom vi ner till staden Irkutsk. Den smått obehagliga flygresan kändes fortfarande i kroppen (gör så även idag), men nu var det fullt fokus på att prestera, och därmed lägga den besvärliga flygresan bakom sig. Det var ingen liten klubbtävling vi skulle delta i, utan snarare ett kval för sovjetiska brottare. Sverige och ett tiotal andra länder hade blivit inbjudna till denna tävling, för att ”spetsa” till ”ryssarnas” egna kval inför deras kommande Sovjetiska mästerskap. Samtidigt som själva huvudturneringen gick av stapeln (den som vi skulle delta i), så körde ”ryssarna” en egen kvaltävling vid sidan av, för att just kvala in till själva huvudturneringen, och därefter till själva Sovjetiska mästerskapen Hänger ni med i upplägget?
Om jag minns rätt så var det slutligen tre ”ryssar” i varje viktklass som fick delta, men endast en ”ryss” fick beträda prispallen. Det föranledde, att om två ”ryssar” möttes i final, vilket då gjorde att den ”ryss” som förlorade finalen ströks från resultatlistan, och den brottare som blev trea, flyttades upp till silverplats (om nu inte de också var en sovjetisk brottare). Tävlingen var med andra ord väldigt tuff. Vi var som sagt fem brottare från Sverige, och det var endast jag och Christer Gulldén som lyckades vinna någon match. Jag förlorade mot polacken Topour i första matchen. Min enda vinst kom i andra matchen när jag vann på fall mot finnen Sarkkinen. Förlust så även i sista matchen mot sovjeten Dartchira (0–4). Gulldén vann tre matcher, vilket resulterade i en bronsmedalj, men som sedan flyttades upp till silverplats, just för att två sovjeter möttes i finalen. Kornbakk, Lundholm och Stridh fick lämna turneringen utan någon vinst. Men oavsett vinster eller förluster, så var vi alla en erfarenhet rikare. Vi kom ner till en värld som i stort sett levde under samma omständigheter som vi gjorde i Sverige femtio år tidigare. Det var en stor chock för oss alla, men väldigt nyttigt.
Efter tävlingen blev det även en liten utflykt. En timmes bussresa till världens djupaste insjö, Bajkalsjön. Tyvärr var man lite för ung för att där och då förstå det stora med besöket av denna gigantiska och välkända sjö. Mina tankar var istället, ”när ska vi åka hem”. Efter en vecka i detta gigantiska land, Sovjetunionen, var det åter dags för hemresa. Rutten var exakt samma, med samma antal stopp som resan dit. Någonstans hittade man kraften igen, och den sjätte juni 1989 landade vi åter på svensk mark. Vilken lycka!
Varför skriver jag ”ryss” om de sovjetiska brottarna? Samtliga brottare i det sovjetiska landslaget titulerade vi alltid som ”ryssar” på den tiden. Även om det var ukrainare, armenier, vitryssar, litauer etc. så var alla ”ryska” brottare för oss aktiva.