OS är igång, och natten till måndagen går en av Sveriges deltagare upp på den olympiska brottarmattan, nämligen Alex Kessidis. OS, denna tävling, turnering, mästerskap som har knäckt så många förhandsfavoriter genom hela dess historia. Självklara guld-kandidater som ”bara” ska hämta hem ”sitt guld” har dessvärre fått lämna turneringen utan vare sig guld, silver eller brons. Vart fjärde år ska du vara på topp. Inte bara fysiskt, utan även mentalt, och då tåla den nervpress som tävlingen innefattar. Jag själv fixade det inte för snart trettio år sedan. Jag var en av favoriterna i den lätta tungviktsklassen hundra kilo. Kanske inte till guldet, men väl en medalj. Jag var regerande VM-silvermedaljör året innan, och nu skulle detta silver förvaltas till en olympisk medalj året senare. Nervpressen blev för hög, och jag kunde inte få till mig den energi som man måste omge sig med för att lyckas denna magiska OS-dag. Men jag är inte ensam om detta som idrottsman, utan det är fler som har misslyckats i ett OS, och på den punkten är jag långt ifrån ensam. Istället tänker jag nu på äldre dar att jag är en av få svenskar som faktiskt deltagit på ett OS. För om man ska vara ärlig, så är det fler svenskar som inte deltagit på ett OS, än de som varit med, eller hur? Och den känslan tycker jag idag sådär trettio år senare ändå är helt okej. Men visst hade det varit kul att få ha en OS-medalj i sitt prisskåp. Den tanken kan jag aldrig komma ifrån. Jag var ju trots allt en tävlingsmänniska en gång i tiden, och då är det medaljer som räknas, och inte att man ”enbart” har deltagit.
Nu ska i alla fall Alex Kessidis göra sin olympiska debut. Mästerskapet för Kessidis kan gå precis hur som helst. Det kan bli förlust i första matchen, men det kan även bli till en guldmatch, och där sedan till ett guld. Kessidis är en humör och chansbrottare. Han spar inte på krutet, utan han tävlar efter mottot ” det får bära eller brista”. Han har ingen snål brottningsstil där handleder eller andra defensiva tilltag utmärks, utan han går in för att slå kast vilket är befriande och väldigt kul att se. Första matchen möter han en brottare vid namn Huseynov från Azerbajdzjan. Huseynov är en meriterad herre med ett flertal medaljer från EM och VM, men främst då i den icke olympiska viktklassen 80 – 82-kilo. Två jämbördiga brottare som nu ska visa vem som är starkast mentalt.
Sverige har även två dambrottare som ska in i hetluften och det är Sofia Mattsson i 53 kilo, och Henna Johansson i 62 kilo. Henna går in natten till tisdag, och Sofia natten till torsdag (mer om dessa två brottare längre fram).
Men hur är det egentligen med den olympiska brottarhistoriken? Det sägs alltid att brottarna ”fixar” medalj till höger och vänster. Brottningen ligger visserligen i topp gällande flest antal medaljer i de olympiska sommarspelen över samtliga sporter, men vi glömmer ofta bort att det är från 50-talet och tidigare som denna statistiken är god. Från 60-talet fram till nu, har brottarna haft det tufft att vinna OS-medaljer (se lista nedan räknat från 1960 i Rom). Svårare har det blivit då det 1992 i Barcelona infördes ett internationellt kval för att få delta på OS. Tidigare kunde tex Sverige skicka en brottare i varje viktklass (tio viktklasser på den tiden), där Sveriges olympiska kommitté var det ända hindret från ett deltagande. Sedan 1992 måste en brottare nå en viss placering på världsmästerskapet året innan för att få delta på kommande OS, och gör man inte detta får man chansen genom olika OS-kvaltävlingar. Kvaltävlingarna är enormt svåra att ta sig igenom. Svårare idag att nå en olympiad mot vad det en gång var. Konkurrensen är benhård både på mattan och att nå en OS-plats. Sveriges tre deltagare på detta OS visar verkligen hur tufft det är att bara komma dit. Men brottarsverige håller tummarna allt vad de kan för våra tre brottarstjärnor som lyckats ta sig hela vägen bort till Tokyo, och att de nu kan förvalta sina drömmar till en efterlängtad olympisk medalj.
1960 Rom Gustav Freij (brons)
1964 Tokyo Per Svensson (silver) och Bertil Nyström (brons)
1968 México city INGEN MEDALJ
1972 München Jan Karlsson (brons grek/romersk och silver i den fria stilen)
1976 Montreal INGEN MEDALJ
1980 Moskva Benni Ljungbeck (brons) och Lars-Erik Skiöld (brons)
1984 Los Angeles Roger Tallroth (silver), Kent-Olle Johansson (silver), Frank Andersson (brons) och Sören Claesson (brons)
1988 Seoul Tomas Johansson (brons)
1992 Barcelona Torbjörn Kornbakk (brons) och Tomas Johansson (silver)
1996 Atlanta Mikael Ljungberg (brons)
2000 Sydney Mikael Ljungberg (guld)
2004 Athen Ara Abrahamian (silver)
2008 Peking INGEN MEDALJ (Ara Abrahamian diskvalificerad från sitt brons)
2012 London Jimmy Lidberg (brons) och Johan Eurén (brons)
2016 Rio Sofia Mattsson (brons) och Jenny Fransson (brons)