Tänk om fler inom idrottens värld hade valt att träna mer efter känsla, rytm och glädje, istället för som det är i många fall, det vill säga med ett stort måste. Elitidrott har blivit ett arbete i mångt om mycket, och idrottarna glömmer oftast bort att idrott egentligen ”bara” är en lek. Visst, det ska till träning i höga doser, men i inte i den utsträckning som många vill ha det till. Man hör många gånger idrottare som skryter om sin oerhörda dos av träning varje vecka. De nämner oftast timmar och dagar, och gärna så ska dessa siffror vara så höga som det bara går. Det nämns mycket sällan vilken kvalité träningarna håller, utan mestadels är det bara fokus på mängden. Deras intresse för träning är som sagt bara ett måste.
Fokus ligger alltså mer på vad träningsdagboken säger i timmar och dagar, och inte vad lusten och kroppen säger. Jag själv tränade extremt hårt i mina glans dagar, och jag tyckte även att det var fruktansvärt kul. Jag blev till och med utnämnd av en svensk tv-journalist under ett tv-reportage en gång i tiden som den svenske brottare som troligtvis tränade hårdast av alla. Och trots denna ”utnämning” så fanns där alltid ett ok över mig om att – ”Jörgen, tränar du verkligen så mycket som man ska göra, eller hade du kunnat lite mer?” Periodvis levde man med ett dåligt samvete, och detta samvete kunde jag inte dela med andra, utan jag fick själv bearbeta dessa tankar och känslor. Visst, Leif (min tränare) sa oftast att jag ibland tränade tok för mycket. Men eftersom jag visste att Leif själv en gång i tiden inte var en träningsprodukt som aktiv brottare, utan mer av en talang av guds nåde, så blev det att jag inte mottog hans rekommendationer på bästa sätt.
Jag hade behövt stöd från en äldre Jörgen, det vill säga i den ålder där jag befinner mig idag. Jag hade behövt lugnande ord som:
”Jörgen du behöver inte räkna dagar eller timmar. Jag vet redan att du är enormt duktig på att träna hårt och intensivt. Sluta inte med dina hårda pass, utan gör dessa pass när kroppen och knoppen är med dig. Ibland behöver du faktiskt gå ner i varv och bara underhålla och stärka din kropp med lågintensiva träningar. Försök i mångt om mycket att alltid hitta glädjen och känslan i dina träningar. Hitta följsamheten och styrkan. Stark är du, det vill säga rent fysiskt. Bibehåll och träna din styrka så att du alltid håller dig stark. Din styrka är din trygghet, tillsammans med din kondition. Jag vet att du alltid känner glädje när du kör styrka, behåll den känslan och även lusten. Träna på dina tekniska grejor, de grejor och finesser som du är världsklass på. Upprepa dessa, och gör det med inre visuella bilder. Träning är ett långtidsprojekt. Lär dig att tänka rätt så kommer du vinna många medaljer till under din karriär. Så länge du alltid står dig själv närmst, och att du aldrig tvekar på det du gör, då kommer det fungera. Det är inte hela världen om du förlorar ibland, utan det hör till. Låt inte stressande personer i din omgivning få påverka dig negativt. Fortsätt som du gör. Tänk: känsla, rytm och glädje, men glöm heller inte att leva utanför idrottens värld.
Några ord till mitt yngre jag. Dessa ord hade jag behövt få till mig många gånger under min karriär. Jag fick istället själv bolla med dessa tankar. Jag behövde faktiskt ingen tränare som skulle slipa min teknik, eller få mig till att träna mer eller hårdare för det kunde jag redan, utan jag behövde en lugn röst som sa – ”Jörgen, du behöver inte mer och fler träningsdagar/timmar, utan du är så jäkla rätt på det”
Foto – Bildbyrån: Från europamästerskapet i Aten, Grekland 1994