När jag var liten så åkte vi ofta stadsbuss för att ta oss till olika ställen i stan. Framför allt när vi skulle ta oss till min mormor som bodde borta vid Dalaplan i närheten av Södervärn. Eller när vi skulle till brottningsträningen på Sallerupsvägen i närheten av Värnhem. Antingen åkte jag och min mor, eller så kunde jag själv ta bussen. Resan till mormor så var det först buss 37b från Höja där vi bodde, och sedan byte till buss 34 vid Nobeltorget i färd längs Nobelvägen mot slutdestination Dalaplan. När jag åkte själv, så ville jag alltid sitta på platsen längst fram till höger, den platsen närmast chauffören. Där kunde jag med stora ögon följa chaufförens mönster och rörelser i allt från betalning (allt var kontanta medel), utrop av hållplatser (var inte någon inspelad röst på den tiden som utropade destinationen), när han öppnade dörrarna (fanns ingen automatik, utan allt gjordes med en handrörelse) etc. Jag var otroligt fascinerad av chaufförernas alla rörelser och mönster som vid varje hållplats skulle följas till punkt och pricka, vilket det även gjordes. Där fanns så många moment som chaufförerna skulle upprepa vid varje stopp, och allt detta gjordes med precision och med en stor yrkesstolthet. Idag åker jag sällan stadsbuss, men när jag väl gör det så känner jag inte någon lust till att sitta längst fram till höger längre. En betydelse kan vara att jag inte längre är tio år gammal, utan i stället femtiotre, åldern kan ju spela en viss roll. Men chaufförernas arbetsuppgifter är något helt annat mot vad det en gång var. Nu för tiden är allt digitaliserat med appar, automatik, inspelade röster som deklarerar ut hållplatserna, ljusslingor etc. Chaufförerna idag, är i stort sätt bara chaufförer. Fortfarande stannar bussarna givetvis till för att släppa av/på resenärer, men idag finns ingen relation mellan resenär och chaufför längre, då tex ingen kassahantering längre finns, utan idag blippar man sitt kort, eller sin telefon. Chauffören sitter framåtvänd mot vindrutan konstant, och man ser aldrig att chauffören vrider sin stol mot nytillkomna resenärer som man gjorde på 70 – 80-talen, där chaufförerna hälsade alla välkomna med en nick och ett hej. Biljetterna är ett minne blott. Finns ingen lång eller kort pollett att hålla reda på längre, utan allt är app-fixerat. Jag tror inte det finns så många barn idag som följer chaufförernas arbete, såsom jag en gång gjorde under min barndom på 70-talet, och i början av 80-talet.
Men allt förändras, och det är väl tur det. Det jag vill ha sagt med denna lilla berättelse är att vissa saker i livet genomgår en självklar förändringsprocess. Mycket i chaufförernas arbete har förenklats och säkrats upp, och så även för stadens resenärer. Men vissa saker kan vi inte förenkla och göra lättare. Tyvärr så tror en del att allt går att göra lättare idag, som tex en satsning på en idrottskarriär. Vi har inte kommit dit hän ännu, att man kan satsa på sin idrott genom en app, eller med automatiska lösningar. Utan än idag måste vi fortfarande träna hårt av egen maskin. Och det är väl befriande att det fortfarande krävs en egen satsning för att tex lyckas med en brottningskarriär, och där ingen app kan göra jobbet lättare för den aktive. Det krävs fortfarande fysisk smärta, och hårt arbete för att lyckas ta sig hela vägen fram mot de stora medaljerna. Tyvärr så kan jag se tendenser i den nya ” app-generationen” som växer upp, att där finns dem som tror att en karriär kan byggas upp genom ett fräckt instagram-konto med en drös av följare.
Tyvärr (sån tur är) så måste en brottare även idag göra som busschaufförerna gjorde när jag som liten åkte buss på 70–80-talen, dvs göra allt jobbet själv. Men visst är det befriande att det fortfarande är så, för vem vill titta/följa en idrott där karriären endast byggs upp med ett snyggt konto med dess följare. Och där man vet att personen i fråga inte lagt ner ett hårt arbete med svett, tårar och fysisk smärta, utan enbart med uppoffringen om att sända ut/tillverka en bra bild/film.
Mycket i världen moderniseras. Men för att vinna stora medaljer i brottning, så kommer man aldrig ifrån att det fortfarande krävs ett gammalmodigt tänk med hård träning, svett, vilja, drivkraft etc. Mycket kan vi som sagt idag förändra, men som tur är inte allt, och det är väl skönt, eller?