Hösten 1989 skulle jag tillsammans med övriga brottare i svenska landslaget åka till lagtävlingen World-cup i Norge, Fredriksstad. VM-för lag. Sverige, Sovjet (Ryssland), USA, Japan, Kuba och värdlandet Norge. Norge var väl ingen toppnation på den tiden, men som arrangör fick det givetvis sin plats i detta starka fält.
Jag var Sveriges representant i viktklass 90 kilo. Det var min tredje turnering i landslagstrikån för seniorer. Tidigare under året hade jag deltagit i en stor tävling i Sovjet samma år, samt tävlingen Finlandia open som hade gått några veckor tidigare. Just tävlingen i Finland var katastrofal för min del. Förlorade både mot Micke Ljungberg, och en Sovjet-brottare (en vitryss) vid namn Sergej Demiasjevits. Mitt självförtroende var inte på topp, men trots detta så minns jag att jag på något sätt kunde infinna ny kraft till Norge-äventyret. Jag var inte så ängslig som jag annars kunde vara om jag hade förlorat, utan jag gick mer in med känslan ”det får bära eller brista”, vilket var lite ovant mig.
Första dagen ställdes vi som lag mot Sovjet i första matchen. Världens bästa brottarnation utan tvekan. Vid ett EM eller VM så vann de minst hälften av alla viktklasserna. Jag själv skulle nu möta en brottare vid namn, Pavel Potapov som sedermera blev EM-mästare både år 1990 och 91. Han var riktigt bra, och jag hade väl lite för stor respekt för honom som tjugoårig yngling (skulle fylla 21 månaden senare). Förlorade på fall efter nästan fem minuters brottning. I detta läge var jag ganska långt borta från ett internationellt genombrott. Samtliga i det svenska laget förlorade sina matcher, så 10 – 0 till Sovjet blev det. En riktig kalldusch för oss alla.
Lagmatch nummer två var det Kuba som väntade. Kuba, även detta en stark brottarnation. Jag skulle nu möta junior-världsmästaren från 1987, Reynaldo Pena. På något sätt så fick jag ny kraft. Jag kunde släppa matchen mot Potapov Sovjet, och nu var jag helt fokuserad på Kubanen. Med avslappnad stil vann jag matchen på fall efter två minuter, och detta på ett nacksving. Det var inte ofta som ”nacket” var mitt segervapen, men mot juniormästaren så överraskade jag. Något hände där och då, och jag kände att alla kan besegras oavsett meriter. Lagmatchen förlorade Sverige med siffrorna 7 – 3, men det spelade mig ingen roll, för jag vann ju, och det var prio ett för mig. Alla tänkte så, så jag var inte unik på något sätt.
Jag ”åkte på pumpen” i tredje matchen då Sverige mötte värdlandet Norge. Jag tog mig an VM-trean från 1985, Klaus Mysen. Hade jag inte vetat om att Mysen vunnit VM-brons några år innan, så hade jag besegrat honom, det är jag helt säker på. Nu blev det istället förlust med 0 – 2, just för att jag inte vågade brottas ut ordentligt, såsom jag exempelvis gjorde mot kubanen. Ibland är det inte bra att kunna/veta för mycket om brottning och om sina motståndare, utan man ska egentligen vara helt nollställd inför varje match/motståndare. Motståndaren ska vara som ett blankt blad, utan några som helst EM eller VM-medaljer.
Revansch dagen efter vilket innebar mitt stora genombrott. Första dagen på söndagen skulle jag ta mig an den regerande silvermedaljören från VM, Mike Foy från USA. Denne brottare hade skrällt med sin eleganta brottningsstil när VM gick av stapeln två månader innan World-Cup. Amerikanens brottarstil passade mig perfekt. Han var lång, men dock inte så stark, så när han skulle ge sig på ett höftsving, så satte jag honom med en parad i matchens första period. Skrällen var ett faktum, och jag hade nu besegrat en regerande VM-silvermedaljör på fall. Lagmatchen vann USA med hela 7 – 2.
I bara farten vann jag nu även min sista match när vi som lag mötte Japan. Min kombattant Moryiama var en stjärna i sitt land, där han b.la vunnit Asiatiska mästerskapet. Han var även en brottare som var uppe och nosade på medaljmatcher på VM. Han hade b.la. månaden innan besegrat den svenske stjärnan, Christer Gulldén vid VM i Martigny. Jag gick in i matchen precis som mot Foy, med fullt självförtroende. Matchavgörandet blev snarlikt USA-matchen. Parad på ett höft, i första perioden. Lagmatchen slutade 7 – 3 till Japan, men återigen, jag vann, vilket var viktigast.
Sverige blev nästsist i lag-tävlingen. Jag själv slutade på en total andra plats (silvermedalj). Hade jag besegrat norrmannen så hade guldet varit mitt. Detta pga. att Sovjetbrottaren, Potapov förlorat mot amerikanen Foy i deras lagmatch. Men det gjorde mig inget, utan ett silver var riktigt bra. Vi var tre svenskar som tog medalj, och det var jag, Marthin Kornbakk (silver) samt Peter Jansson (silver).
Nästa morgon väckte min mor mig med tidningen i högsta hugg ”Jörgen, du är i tidningen!” Jag hade fått en helsida i många tidningar, och där skrev de om mitt stora genombrott. Jag hade ingen aning om att dessa matcher skulle bli ett sådant eko, men det var väldigt stort, och en ”dörr” hade nu verkligen öppnat sig. Några veckor senare fyllde jag 21, och nu ville jag verkligen ut och besegra fler EM och VM-medaljörer. Den sista koden var nu löst, den som betydde att även jag kunde bli en framtida EM eller VM-medaljör. Detta kvitto fick jag i Norge en novemberhelg för snart trettiofyra år sedan.