Under några år i slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet så stannade de sovjetiske landslaget till i IK Spartas träningslokal för att gästträna. Cup Klippan hade precis avslutats som på den tiden gick under namnet lilla-VM, eftersom startfältet var av världsklass i varje viktklass. På sin väg hem så stannade dessa mästarbrottare till hos oss nere i våra lokaler till min stora förtjusning. Tänk att få se dessa världsbrottare på så nära håll. Dessa brottare som jag hade skrivit ner, och följt genom tidningar och andra kanaler som fanns på den tiden. Jag minns framförallt ett tillfälle när sovjetbrottarna kom. Det måste varit runt 1981–82, och jag är 13–14 år gammal. Jag hade precis börjat träna i Leifs grupp, den stora senior-gruppen. Det var en stor ära att få träna med seniorbrottarna, och jag gjorde aldrig någon besviken. Utan det var full fart på träningarna, och hundra procents närvaro från min sida. Men just denna måndag, när sovjetbrottarna skulle anlända och träna med oss, så av någon anledning så fick jag inte delta. Jag minns inte om jag hade någon infektion av något slag, vilket gjorde att min mor var helt bestämd med att jag inte fick träna denna måndagskväll. Jag var givetvis helt förtvivlad, men jag åkte såklart ändå ner till lokalen, för jag ville ju bevittna träningen med alla dessa mästare.
Det var framförallt en brottare som jag ville träffa och se, och det var Frank Anderssons antagonist, Igor Kanygin. Kanygin var en tuff och hård brottare som satte många käppar i hjulet för Frank ett flertal gånger. Han var absolut ingen kastmaskin, utan mer en väldigt snål brottare. Men jag gillade honom. Kan vara för att han kändes så orädd i sin brottning, och för att han såg så fruktansvärt stark ut. Om jag minns rätt, så vann Frank endast en gång mot denna Kanygin, och det var i VM-finalen 1982. Vid tre andra mästerskapsfinaler så förlorade Frank mot honom. En VM-final, och två EM-finaler fick Frank ge sig mot ryssen. Kanygin var framplockad som den enda av de sovjetiske brottarna i mellanvikts-klassen som kunde besegra Frank. Han var inte ens bäst i sitt eget hemland, men trots detta fick han alltid flest chanser att representera sitt land, just pga. hans förmåga att besegra vår svenske världsstjärna. Kanygin vann under sin karriär 2 VM-titlar, 4 EM-titlar.
Denne ryss skulle nu komma ner till IK Sparta, och jag skulle få se honom livslevande. Jag packade ner min kodak instamatic kamera, för nu skulle det tas bilder. Jag fotograferade friskt under träningspassets gång, och jag var väldigt ivrig när jag sedan dagen efter skulle framkalla bilderna på den stora snabbframkallningskedjan Fotoquick uppe i stan. Man lämnade in filmen, och efter en timme kunde man sedan hämta ut sina kort i pappersform. Jag minns att jag var uppe i stan med min mormor i detta ärende, och timmen vi skulle vänta kändes väldigt lång. När väl timmen var slagen, så fick jag då äntligen mina kort i näven. Jag började bläddra frenetiskt, och snart hade jag gått igenom samtliga 24 bilder utan att hitta bilden som jag helst ville ha, det vill säga bilden på Kanygin. Jag var helt förtvivlad. ”Du, det saknas en bild!” sa jag till expediten. Nä, sa hon, vi plockade bort några kort som inte blev riktigt bra. ”Får jag se dem!”, sa jag på direkten. Mycket riktigt, bland ”spillkorten” fanns bilden som jag allra helst ville ha, bilden på Kanygin. Jag var helt överlycklig. Bilden var lite solblekt i kanterna, men annars var den helt perfekt.
Slutligen blev dagen blev precis så som jag hade önskat. Jag fick bilderna av mästarbrottarna, och framförallt bilden på Kanygin. Jag och min mormor kunde sedan lugnt promenera vidare. Jag var stolt och glad, och så tacksam över mitt solblekta foto. Mer behövdes inte för att göra en tretton-fjorton-årig grabb glad på den tiden. Det var en helt vanlig dag för ganska exakt fyrtio år, en dag som jag fortfarande minns väldigt väl.