Mitt första SM-guld som jag vann i Hässleholm år 1991 har jag skrivit en hel del om. Givetvis är det första SM-guldet alltid något speciellt, vilket det med all säkerhet är för många. Det SM-guld som jag skrivit och talat minst om, är andra guldet jag vann i Eskilstuna året efter. Jag var givetvis storfavorit i och med att jag hösten innan hade blivit tvåa på VM, och dessutom OS-klar, därav mitt skyhöga favoritskap. Av de drygt 200 deltagande brottarna var jag nog den mest favorittippade segraren enligt många, vilket jag själv också kände. SM-guldet i Eskilstuna blev också mitt enklaste rent brottningsmässigt att vinna, men mitt svåraste av andra orsaker. Jag gick allt som allt fyra matcher, och släppte endast en poäng på dessa matcher. Finalen vann jag komfortabelt med 6 – 1, och det var just där jag släppte poänget. Motståndaren hette Tony Johansson, och han var en brottare som var svår för många i den lätta tungviktsklassen under denna era, men jag kunde vinna ganska komfortabelt.
Varför var då mitt andra SM-guld det svåraste?
Inför ett mästerskap eller andra viktiga tävlingar gör man allt i sin makt för att hålla sig frisk. Förkylningar eller andra sjukdomsorsaker kan ibland infinna sig väldigt olämpligt under dessa tillfällen, vilket det även gjorde för mig ex antal gånger. Men någonstans kunde jag trots detta få bort det negativa i mina tankar (kanske inte alltid) som lättare förkylningar eller som i Eskilstuna 1992, problem med kistan. När jag gjort min sista match på lördagen (på den tiden tävlade man SM under tre dagar) kände jag att min mage inte var helt hundra. Känslan blev sedan en realitet vilket jag blev varse om något senare på kvällen. Men aldrig att jag någon gång fick tanken att jag skulle lämna återbud eller lämna walkover, utan jag såg mig ändå som given mästare kommande finaldag. I för sig kände jag mig något stabilare när jag vaknade upp på söndagsmorgon inför min finalmatch, och jag kunde ju också enligt alla tips besegra min finalmotståndare, vilket också innebar mitt andra raka SM-guld.
Detta SM var vi fyra mästare som försvarade våra titlar från fjolåret. Det var jag, Micke Ljungberg, Fariborz Besarati och tungviktsstjärnan Tomas Johansson. 1992 års SM hade samlat 185 brottare och detta bara i den grek/romerska stilen. På den tiden körde fristilen sitt eget SM, och så även damernas som var i en begynnande uppstartsfas. Jag minns även att Martin Lidberg fick sitt stora genombrott i Eskilstuna då han vann sitt första SM-guld som senior. Roger Tallroth som hade lagt av efter OS-året 88, gjorde nu comeback som blev till en riktig fullträff när han vann sitt åttonde SM-guld. Dock ville han ej satsa på landslaget igen, utan han ville bara testa om han fortfarande höll, vilket han bevisligen gjorde
Vad minns jag mer?
Jo, när vi packade oss hem, minns jag att Leif Freij säger: ”Du Jörgen, vi skulle skrivit en bok”. Jag kan fortfarande höra hans ord, och jag förstod inte riktigt vad han menade. Men i efterhand förstår jag att han var väldigt stolt över mina prestationer, och vad jag hade lyckats med, därav uttrycket om att han ville skriva ner detta i bokform. Där och då är jag inne på mitt 24:e levnadsår. Jag hade vunnit ett VM-silver, ett EM-brons för juniorer, två SM-guld, 1 NM-guld och placeringar på ett flertal internationella turneringar. Visst kan jag förstå hans stolthet och hans glädje. Han hade varit med sedan jag var 12 år på träningsmattan, och sedan jag var runt 17–18 år på tävlingsmattan. Han visste vad jag hade investerat i dessa framgångar, därav hans enorma stolthet
Boken kom även så småningom, även om det blev lite mer än 25 år senare. Jag nämner såklart i boken om Leifs stolthet efter SM-turneringen i Eskilstuna den 6 – 8 mars 1992
FOTO: BILDBYRÅN: Finalmatchen mot Tony Johansson Varberg