I veckan fyllde en av klubbens brottare 15 år. På direkten fick jag upp en bild av mig själv när jag satt hemma i vårt kök på Gula Höja, en decembermorgon för snart fyrtio år sedan. Av någon märklig anledning så hade jag ett foto på min egna 15-årsdag i min telefon, som jag glatt visade upp för min adept. Bilden visar en smal och tärd femtonåring, som stolt visar upp sin present. Presenten jag fick skymtar i min hand. Ett tidtagarur från Ur och Penn som min mor hade köpt till mig. Nu kunde jag äntligen ha koll på mina löprundor, och börja ”klocka” mig själv när jag var ute och tränade. När jag ser bilden så rullar många fina minnen fram, och jag minns mycket väl glädjen över denna lilla röda klocka. En klocka som förövrigt skulle hänga med mig under många löprundor framöver. Det var min största och finaste present som jag fick denna födelsedag.
När jag ser bilden så reflekterar jag även på att jag just såg lite tärd ut. Och det fanns faktiskt en anledning till detta. Jag hade på den tiden fått problem med återkommande utslag/smittkoppor. Ett problem som jag ”brottades” med under ganska lång tid, där penicillinkur efter penicillinkur avlöste varandra. Infektionerna ville inte riktigt ge med sig. Läkaren på vårdcentralen på Rosengård, han blev slutligen så trött på mig efter alla besök, att han till sist sa till mig: ”Jag tror nog att du måste sluta brottas, för annars kommer du aldrig få bukt med dina utslag”. Jag minns fortfarande läkarens namn, och jag blev så oerhört arg och ledsen över hans lättvindiga svar och analys. Sluta brottas, det fanns ju inte på kartan.
Till slut fick jag krafterna tillbaka. Infektionerna förvann, och sån tur var följde jag aldrig läkarens råd om att sluta brottas. Istället skulle jag nu satsa än mer, och klockan blev en del i mina många träningsupplägg som jag själv skapade och följde. Precis innan jag gav mig ut för att springa, så virade jag bandet från mitt röda tidtagarur runt min högra hand. Där satt den, och den följde med mig under många träningspass i min ungdom.
När jag ser bilden idag, så är det faktiskt en sak som är väldigt svår att ta in. Att denne smala tärde kille, som sitter i sin röda pyjamas med ett tidtagarur i näven, att han åtta år senare skulle bli tvåa på världsmästerskapen i lätt tungvikt. Den ende som kunde se den bilden framför sig, det var nog bara grabben själv. Och det räckte ju mer än väl, eller hur?