Avtäckningen av ”min” platta är nu avverkad. I fredags var det så dags, och jag fick en väldans mycket uppmärksamhet kring detta, vilket jag är oerhört tacksam över. En helsida i SDS, klappar på ryggen, sms, telefonsamtal, upp på stora scenen på Föreningsgalan etc. Det är stort, och jag känner mig verkligen sedd av min stad Malmö. Som nämndens ordförande sa ”Jörgen, nu har vi inte mer/fler priser att dela ut till dig, utan nu har du fått allt”. Det stämmer. Det började med MÖ stads silvermedalj 1991, och därefter Malmö stads idrottspris 1994. Och nu pricken över i:et, Walk of Fame-plattan på stadiontorget.
Jag tillhör Malmös bästa idrottare, eller rättare sagt de som gjort ett visst avtryck i staden. När jag för lite mer än trettio år sedan både kastade en trikå i en papperskorg i ett världsmästerskap, eller valde att lämna ett OS i förtid som dessvärre skapade negativa rubriker, att jag trettio år efter dessa ”skandaler” skulle få denna fina utmärkelse var det inte många som på den tiden kunde förutspå. Dessa händelser har funnits med mig under många år, och vissa Malmöbor eller andra idrottsfolk kan fortfarande inte förstå hur jag kunde göra något så ”hemskt”. Det märkliga i allt detta är att jag faktiskt var en exemplarisk idrottsman. Jag slogs aldrig, jag bråkade aldrig med folk, jag söp inte, jag var (är) en snäll person, dopade mig aldrig, nyttjade aldrig droger, körde inte för fort, betedde mig korrekt etc. Det enda jag var väldigt dålig på var att förvalta förlustens smärta (dock inte alltid) på ett bra sätt. Jag hade svårt (framförallt när jag blev äldre) att hantera förluster på rätt sätt. Det fanns tyvärr ingen som visste, eller som kunde sätta ord på hur jag skulle förhålla mig till dessa känslor, utan jag var ensam i dessa känslostormar.
När jag nu verkat som tränare och ledare i ganska exakt tjugo år, så ser folk att jag är en människa som verkligen vill idrotten (brottningen) väl. Jag vill förmedla en sund inställning både för barn och vuxna, men framförallt vill jag förmedla en känsla om att alla kan. Jag lever och andas idrott varje dag. Idrotten idag ser annorlunda ut än vad den gjorde när jag växte upp på 70 – 80-talen. Idrotten har blivit mer styrd, och den viktiga glädjen är inte lika påtaglig som den var när jag själv var barn. Mycket har blivit mekaniskt, och vi tror på riktigt att svenska idrottsframgångar kan produceras fram utan idrottarnas egna glädje och vilja. Framgång i idrott bygger på ett eget driv, och inte genom att bli styrd av andra.
Varför jag hamnat på Malmös Walk of Fame, stenplatta nummer 37, är för att jag själv ville nå en framgångsrik karriär, och inte för att någon annan ville det. Jag själv hade mina egna målbilder som jag blev inspirerad av att följa då jag b.la. hade stöttning och uppmuntran från min tränare Leif Freij och min mamma Irene. Leif blev jag inspirerad av på grund av hans brottarbakgrund som aktiv med både EM/VM-silver. Även om han inte sa så mycket, så kunde jag trots detta känna hans stöttning bara genom hans blick. Men han var också noga med att förmedla ut att jag själv var tvungen att göra jobbet. Min fina mamma som tillät mig satsa såsom jag ville. Hon stöttade mig och lade sig aldrig i vad jag gjorde. Fanns aldrig tvång eller sura miner när jag förlorade, utan hon var alltid uppmuntrande.
Därför vet jag att min mor hade varit extra stolt en dag som i fredags när platta 37, Jörgen Olsson Brottning avtäcktes ute på Stadiontorget. För hon vet att hennes lille grabb gjorde allt i sin makt för att han en dag skulle bli en stor och meriterad brottare. Hon hade också varit extra glad för alla fina lovord som jag fått i samband med denna platta, eftersom hon visste vad jag gick igenom under hela min idrottskarriär, och framförallt vissa perioder när inte allting var på topp.
Jag vill tillägna både plattan, och detta inlägg till min fina mamma. Min mamma som gick bort för ganska exakt tre månader sedan.
Tack mor!