När jag var ung, och i början av min karriär, så drömde jag om en bil med mitt namn skrivet på sidan. Under 80–90-talet så var detta ett måste för alla ”kända” idrottsmän/kvinnor på den tiden, och jag ville ju givetvis även vara där. Jag var inte särskilt bilintresserad, men ändå så var bilen ett viktigt inslag. Visst, jag hade ju stor nytta av bil på så sätt, att jag från körkortsålder tog mig mellan olika klubbar för att hitta rätt sparring. Jag körde ner till Trelleborg, besökte övriga Malmöklubbar som BK Björnvid, Enighet och Sparta. Jag var i Eslöv, Broby och till och med uppe i Osby ett flertal gånger. Jag var en frekvent besökare i en rad olika klubbar, så därför blev bilen ett viktigt redskap i min satsning.
Men att få namnet uppklistrat på sidorna på en bil, var inte helt enkelt. Jag vet att jag frågade vår dåvarande ordförande på den tiden, om klubben på något vis kunde hjälpa mig med att införskaffa en bil, med namn såklart, efter mitt första senior-SM-guld. Svaret jag fick var inte så där jättetrevligt, utan mer bara en fnysning.
Istället för att låsa fast mig vid tanken, så körde jag på och tränade i vanlig ordning, och knöt näven i fickan och tänkte istället ”jag ska fasiken visa att även jag kan”. Inte för att själva bildrömmen var min drivkraft, men det var ändå en liten tändning i min satsning. Efter mitt första SM-guld (1991), blev det både EM, och VM deltagande för min del. På EM:et i tyska Aschaffenburg, gick det sisådär. Jag besegrade b.la. den tidigare EM-mästaren, samt OS-trean Josef Tertei från Jugoslavien på fall, och slutligen blev det en match om femte-sjätteplats mot bulgaren Ilja Vasiljev. Efter en något strulig match blev jag diskad efter 4 minuters brottning (ställningen 0 – 0 i siffror). Eftersom jag redan hade en diskning från en av mina tidigare matcher, så var regelverket på den tiden att jag då blev utan någon placering, vilket kan tyckas helt tokigt. Så istället för en sjätteplats, blev jag då oplacerad. Men eftersom det inte var någon medaljmatch, så var förlusten inte så jättebetungande från min sida.
Min revansch fick jag sedan halvåret senare när jag då äntligen fick en medaljplacering på VM. Eftersom jag nu hade en internationell medalj, så blev det även andra tongångar vid sidan av mattan. Helt plötsligt var jag aktuell för att ”få” en bil med mitt namn på sidan. Få och få, jag fick givetvis själv bekosta leasingen med hjälp av pengar som jag hade fått från både förbund, SOK och privata sponsorer. Den var alltså inte helt gratis, utan den kostade någon slant i månaden.
Men jag minns känslan när jag hämtade ut bilen på Philipssons bil i Malmö. Den svarta smäckra bilen, med OS-ringarna uppklistrade på skärmen, och givetvis mitt namn på sidan. En sprillans ny Nissan 200SX. Känslan var givetvis enorm för en tjugotvå-årig kille. Vid varje rödljus som jag stoppade vid, så var alltid alla blickar in i min bil. Till en början var det såklart ganska kul, men efter ett tag, var det faktiskt lite drygt. Bilen var i alla fall underbar, och jag hade stor nytta av den när jag tog mig mellan Skånes brottarklubbar under 90-talets begynnelse.