Min mentor – Djamel!

För ganska exakt tjugofem år sedan började jag arbeta som fritidsledare på Sofielundsskolan i Malmö. Vid den tidpunkten var jag inne på mitt tjugoåttonde levnadsår, och min brottningskarriär började så smått gå mot sitt slut. Jag skulle snart bli pappa för första gången, och mitt liv hade börjat få en annan inriktning än just bara idrott. Min nya arbetsplats Sofielundsskolan var på den tiden en ganska stökig skola med över tusen elever. Jag blev anställd som fritidsledare med inriktning ”kasta in ungarna på lektionerna, och se till att inga elever levde jäkel i skolans rasthall/korridorer.” Orden kom från rektor Björn Norström som var en bestämd och mycket karismatisk person. I och med denna tjänst fick jag den stora förmånen att börja jobba med Djamel Aknouche. Djamel var femton år äldre än mig, och han kom att spela en mycket viktig roll i mitt framtida ledarskap. Djamel blev lite av min mentor, och en väldigt stor förebild.

Han och jag fick rollen som ”utkastare/inkastare”, fritidsledare, psykolog, kurator, förmedlare, förhandlare och givetvis mycket mer. Vi två blev ett mycket viktigt inslag i vardagen för skolans elever. Vi blev helt enkelt en trygghet för alla. På bara ett par månader hade vi förändrat skolan markant med vår envishet, beslutsamhet, struktur, ordning och reda och mer därtill. Alla elever gillade oss. Även så barnen/ungdomarna som vi fick ”ryta” till mot ett flertal gånger, även dessa elever tyckte om vår närvaro på skolan. Vi ställde krav, och vi var engagerade.  

Det jag vill säga med denna text är att jag lärde mig mycket av denne man. Han blev liksom min mentor i skolans värld. Jag fick följa en man som inte var konflikträdd, som brydde sig om barnen, vågade stå upp mot vem som helst, vek aldrig ner sig, stod upp för dom svaga och han var en person som aldrig jagade pengar, makt eller andra ytliga grejor. Utan Djamel var alltid Djamel. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag som tjugo-plussare fick möjlighet att ta del av Djamels värderingar, syn på skola, elevbemötande och andra viktiga frågor i livet.

Idag när jag coachar barn ungdomar, om det så är när jag håller träningspass, eller talar med barn/ungdomar i andra sammanhang, så hör jag alltid Djamels röst på något sätt. Han finns liksom alltid med. Om två år fyller Djamel sjuttio år. Han är sedan några år tillbaka pensionär, och han umgås mycket med sin familj, barn och barnbarn. Ibland hörs vi av och pratar i telefon. Det är inga samtal på tio minuter, utan det blir samtal uppemot en timme och ibland mer därtill. Vi diskuterar ungdomar, skola, politik och andra viktiga samhällsfrågor.

Så tack Djamel för att jag fick lära känna dig den där dagen för lite mer än tjugofem år sedan. Du har varit en stor mentor för mig i livet, och du har lärt mig mycket om skolans värld och allt vad det innebär. Jag tror faktiskt att alla hade behövt möta och träffa en ”Djamel” i sitt liv.

Bilden: Djamel gratulerar mig på min femtioårsfest 2018 i Limhamns Folkets hus.