Jag har skrivit om liknande innehåll i tidigare inlägg. Men oavsett antal gånger, så vill jag än en gång belysa orden: Jag vill – på mitt sätt, och med nya ord och formuleringar. Man vill mycket, men allt handlar i slutändan om hur mycket man egentligen vill.
Hur många gånger har jag inte hört någon säga: ”jag satsar på att bli världsmästare i brottning!” Det är en sak att vilja, och det är en annan sak att sedan göra det i praktiken. Det krävs mod, vilja, total hängivenhet och ett enormt tålamod för att ge sig på en sådan satsning. Jag vet detta eftersom jag själv varit där. Därför kan jag många gånger känna av vem som verkligen vill på riktigt, och vem som bara vill ”lite så där”. Jag säger inte att jag kan avläsa alla satsande brottare/idrottare, eller alla känslor som någon sorts spågubbe, men jag kan faktiskt säga att jag haft rätt de flesta gånger i mina aningar. I min roll som ledare, tränare och inspiratör försöker jag alltid vara tydlig med vad det är som gäller i en satsning, och därifrån få idrottaren att själv ta ansvar över sin karriär och sin satsning.
Du måste verkligen vilja din satsning hela tiden och hela vägen, även när livet blåser i motsatt riktning. Med det sagt så menar jag att oavsett hur en tävling avslutas, vilka typer av förluster du råkar ut för, träningstillfällen som inte känns bra, livet som ibland känns tungt, då ska där trots allt detta finnas en glöd i ens tankar om att ”Jag ska bli världsmästare en dag”. Bilden finns alltid som en liten tv-ruta i ens hjärna, och så länge den bilden får glimra, då lever hoppet alltid kvar om att en dag få klättra upp på en EM, VM eller OS-pall. Den bilden måste alltid finnas där, och den kan aldrig förhandlas bort, eller för den delen tröttas ut. Ni som känner och ser att bilden alltid finns där, ni kommer lyckas med det ni gör, oavsett sport eller annat som ni satsar på.
Det är drömmen som gör att man orkar. I ett idrottsliv måste man alltid göra olika val. Man väljer givetvis aldrig bort nära och kära, eller andra viktiga delar i ens liv, utan det handlar mer om att plocka bort vissa moment på sin väg mot framtida mål. Vad dessa moment betyder eller består av, det är något man själv får avgöra. Ihärdigt kämpar man på, och lågan får aldrig släckas. Alla ni som brottas, ni vet hur svår och tuff denna idrott är att ta sig igenom, och då vinna stora internationella EM och VM-medaljer. Det krävs ett väldigt tjockt pannben, och det är många känslor som du ska ta dig an i ett långt brottarliv. Många fixar inte denna process, utan de flesta ger sig efter ett tag. Det är just därför som jag fortfarande är Skånes senaste mästare från ett EM, VM eller OS för herrbrottare, och det är i skrivande stund exakt trettio år sedan.
Jag vill inte på något sätt säga att jag är mer unik än någon annan (för det är jag verkligen inte), men jag kan skryta med att jag från tidig ålder var väldigt beslutsam med vad jag ville åstadkomma i denna sport. Jag ville nå medaljplats på ett internationellt mästerskap, och det fick kosta vad det ville.
Vill du så kan du, men det tar tid. Men låt det ta sin tid, och ha inte för bråttom. Så länge TV-bilden snurrar och visas gång på gång i dina inre tankar, då är du rätt på det. Jag såg ofta i mina tankar att min arm lyftes av en domare som ett tecken på att jag blev EM eller VM-mästare. Glädjescener spelades konstant upp i mitt huvud, i mina drömmar. Många gånger i min karriär hade jag det tufft av olika anledningar. Men trots detta stängde jag aldrig av min TV-bild. Det är just därför som jag idag kan skriva och säga att jag varit där, och dessutom på riktigt. För min TV-bild, den stängdes aldrig av.