Året är 1978. Bilden är väldigt suddig vilket kan bero på dåtidens något sämre kamerateknik, eller att det var en ovan fotograf. Jag är nio år gammal (fyller tio senare de året), och jag tävlade i en cup som finns än idag, Snapphanecupen i Osby. Jag tävlade i knattekategorin (8 – 11år) och viktklass 32 kg. Jag minns inte så mycket kring matcherna i sig, utan det starkaste minnet är att jag för första gången blir placerad i en tävling. Jag vinner en silvermedalj. Eller egentligen inte, utan jag vann en liten kopp och en liten prispall i trä där en rund glasbit var snyggt placerad på den andra avsatsen, dvs silverplatsen. Jag var mäkta stolt när jag klev fram till det stora prisbordet när prisutdelningen förkunnades. Jag gick fram i min svarta IK Sparta träningsjacka. På bilden kan man även se att jag bär ett par svarta gabardinbyxor (typ tygbyxor), samt iklädd i ett par gummistövlar som var tidstypiskt för just 70-talet.
Där och då när jag stegar fram så är jag väldigt stolt. Stolt över att få vinna ett pris, och lycklig över att ha vunnit matcher. Att få en bekräftelse i form av ett litet idrottspris den var så sann, och den känslan var otroligt mäktig. Jag hade alltid en hat/kärlek inför att tävla. Jag älskade att tävla så mycket, att tävlingen ibland kunde bli till min värsta ovän. Det sägs att skillnaden mellan hat och kärlek är hårfin, vilket kan stämma ganska bra när det gällde just mig och min relation till tävlingsmomentet. Där fanns ingen som kunde övertala mig att jag inte skulle tävla, utan min brottning, min träning och framförallt mitt tävlande hade alltid första prio oavsett tidsperiod i mitt idrottsliv.
Men tänk egentligen så fort ett idrottsliv far förbi. På den tiden när man var nio – tio år gammal så var ju ett år väldigt lång tid. Idag som vuxen, till och med ”något” äldre, då tycker man att tio år går desto fortare. Tänk att jag tio år efter den suddiga bilden i Osby, att jag då skulle jag bli svensk juniormästare, samt bli bronsmedaljör på ett europamästerskap för juniorer. Just den dagen visste jag inte vad ett svenskt juniormästerskap var, och ännu mindre värdet av en EM-medalj. De tankarna kom först året efter min första pallplacering, framförallt då jag började läsa tidningen brottning som fanns på den tiden. Faktiskt redan året efter (1979) fick jag till mig vad en medalj i ett juniormästerskap var för något. Jag läste i tidningen brottning att juniorstjärnan Sölve Halling blivit junior världsmästare i Haparanda. Det var nog första gången som jag kunde sätta ett värde i en mästerskapsmedalj. När jag läste texten om Sölves framfart, så väckte hans framgångar någonting i mig. Nu när jag tänker efter så kan det nog vara så att Sölves genombrott blev till ett startskott i min egen begynnande karriär, även om jag 1979 (när junior-VM arrangerades) inte ens fyllt 11 år.
Redan där och då skapade jag en längtan av att vinna medaljer, och min längtan blev så stor att jag själv målade upp en bild av att jag ville vinna stora medaljer i framtiden likt Sölve. Det skrevs om brottning både i facktidningar och i så kallade vanliga tidningar. Vi unga grabbar fick en relation till dåtidens brottarstjärnor, vilket är helt annat än idag. På den tiden handlade livet väldigt lite om pengar. Vi barn som växte upp på 70-talet hade inte pengar som någon drivkraft, utan vi såg alltid bara till prestation och ära. Pengar var sekundärt. Vi likställde alltid alla idrottsmäns prestationer med varandra, dvs de som hade vunnit medalj/titlar. Sen brydde vi barn oss inte så mycket om det var en tennisspelare som vunnit Wimbledon, vilket innebar ett rejält lönelyft för dessa spelare, eller om det var en brottare som i stort sett inte tjänade någonting alls. Värdet var densamma för oss oavsett. Idag har barn/ungdomar en helt annan utgångspunkt i livet, och framförallt en helt annan syn när det gäller pengar och status. På min tid frågade jag/vi idrottsmännen hur det kändes när de fick medaljen om sin hals. Idag är frågan formulerad på ett helt annat sätt, och med en helt annan inriktning. Hur mycket pengar har du tjänat?
Världen förändras, och vi med den. Men även om frågeställningen är annorlunda idag, så är det ändå så att om du vill lyckas med din sport, så kan/ska inte pengar vara din största drivkraft i en begynnande karriär. Utan drivet måste först och främst handla om kärlek till sin idrott. Sen är det ju såklart extra kul om en idrottsman kan leva på sin sport, men det är ju ingen självklarhet för alla sporter, utan bara i så fall en ren bonus.