Året är 1989, och det är i dags dato nästintill 35 år sedan. Men jag minns fortfarande året mycket väl. Framförallt kommer jag ihåg den enorma känslan av både välbehag och en väldig njutbar anspänning. Jag skulle denna höst få göra landskampsdebut mot Finland. Jag visste redan i förväg att jag skulle bli uttagen till denna landskamp. Det lustiga var att jag då inte hade någon medalj från stora-SM, så egentligen var jag ingen kandidat som någon hade räknat med. Men själv visste jag att min tid var kommen.
Men varför blev jag då uttagen?
En helg i oktobermånad var det dags för den årliga svenska elittävlingen Cup Tusen i Lidköping. Just vid denna tidpunkt så låg jag i det militära i Ystad, så att jag fick snällt och vänligt ansöka om permis för att få delta. Efter mycket om och men gällande ledigheten, så bar det äntligen iväg till Lidköping med min tränare Leif Freij. Så fort jag fick klartecken från bataljonschefen om godkänd ledighet, så visste jag att jag skulle vinna och då stå överst på prispallen. Vann jag hela turnering så blev man per automatik uttagen till efterföljande landskamp i Finland veckan därpå vilket jag var fullt medveten om. Hela min kropp, och alla mina sinnen visste att denna tävling skulle jag ta hem. Inte nog med att jag var en rookie i seniorsammanhang, jag hade till och med gått upp en viktklass, från 82 till 90 kg. Trots denna viktändring så visste jag utgången. Det är en enorm känsla att veta vad som ska hända, och jag kan än idag komma ihåg den fantastiska känsla som jag där och då upplevde. Jag visste att detta skulle bli mitt stora genombrott som senior.
Att i förväg veta hur utgången ska bli, har jag nu på äldre dar förstått innebörden av. För lika mycket som du kan nervärdera och göra dig till en förlorare, så kan du även uppgradera dig och bestämma ett positivt slutresultat i ditt inre. Våra drömmar, våra framtida mål kan vi själva styra mer än vi tror med hjälp av tankens kraft. Mycket riktigt så blev turneringen nästintill en promenadseger för mig. I första matchen klippte jag till direkt med att besegra den regerande svenske mästaren Benny Stridh från just arrangörsklubben Lidköping. En komfortabel seger med siffrorna 5–0.Därefter flöt det på med ytterligare tre segrar innan jag var klar för final. I finalen mötte jag Micke Ljungberg från Örgryte. En ung man som också han var på väg upp i sin karriär, men som jag denna söndagseftermiddag besegrade med siffrorna 3–2.
På stående fot blev jag sedan strax efter finalmatch uttagen till landskamp en vecka senare i just Finland. I finska Kankaanpää skulle jag nu få göra min absoluta debut. Inför fullsatt läktare fick jag nu äntligen defilera in i Sveriges landslagsdress. Jag var stolt, glad och oerhört tacksam över att få representera vårt svenska landslag. Jag tror nog (jag vet) att jag fick möta finnarnas då bästa brottare, och den mest meriterade. Harri Koskela var regerande OS-silvermedaljör, och han hade även ett par EM och VM-medaljer på sitt CV. Han var stor, och han var stark. Jag själv var givetvis tagen av stundens allvar, men jag skulle verkligen bjuda upp till dans mot denne meriterade herre. Jag kände inledningsvis att han ville avgöra så fort han kunde. Jag kunde känna att han var stark, men inte obehagligt stark. Men nu var jag ju själv väldigt stark som brottare, så av förklarliga skäl så kunde jag stå upp bra mot denne stjärna. Matchen slutade med vinst för Koskela (dock ej övertygande) med siffrorna 3 – 0. Jag var nöjd trots förlusten, för jag kände att nu räckte jag även till mot internationella medaljörer. En lärdom som jag hade stor nytta av i min fortsatta karriär. Ett nytt mål var nått, och nu skulle jag bara vidare. Jag var långtifrån nöjd. Matchen mot Koskela var en bra och nyttig vägvisare.
Bild: Segergesten efter finalvinsten mot Micke Ljungberg i Lidköping.