Jag var i veckan nere i Spanien, närmre bestämt staden Pontevedra. Jag skulle nu efter många år få bevittna ett brottningsmästerskap igen (junior-VM). Senast var i Bukarest för 13 år sedan (också ett junior-VM), och dessförinnan var det stora VM i danska Herning 2009.
Själv deltog jag i tio mästerskap. Ett junior-Europamästerskap, fem Europamästerskap, tre Världsmästerskap samt ett Olympiskt spel. Det är många år sedan nu. Mitt sista mästerskap gjorde jag 1994 när jag efter två matcher blev utslagen på VM i Tammerfors. Förlust mot amerikanen Foy (som jag tidigare besegrat), och mot världs och olympiamästaren, tysken Maik Bullman.
Men denna text handlar inte om mig, matcher, vinst eller förluster, utan mer om känslan inför/efter ett mästerskap. Min 55 åriga kropp kom tillbaka till en mästerskapskänsla där alla sinnen spelades upp som i en film. Alla tidigare känslor som jag hade som aktiv kunde jag nu åter relatera till fullt ut. När vi kom in i tävlingsarenan dagen innan slungades jag tillbaka några decennier i mitt mentala inre. För visst minns jag när man själv stod där och kollade in hallen, och tänkte för sig själv – ”här vill jag vinna en medalj”. Eller när jag kom in i uppvärmningshallen, där doften av svett och nervositet slog emot mig med en väldans kraft. Jag kunde i stort känna samma känsla nu som då, fastän att det inte var jag som skulle prestera på mattan. Min egen nervositet var givetvis något mildare nu så här vid sidan, men längtan efter en medalj var exakt densamma nu som när jag själv var aktiv.
Invägning och sedan middag därefter bland en massa hungriga brottare från alla världens hörn. Här gällde det att ha vassa armbågar, för annars fick man ingen mat. Det gällde att ta för sig redan där, och inte vika ner sig vid buffébordet. Mästerskapet börjar alltid redan vid invägningen, och fortgick därefter hela vägen fram till sista match. Prisutdelningen är ett kapitel för sig. Den är extremt njutbar, om man nu tar sig hela vägen dit upp. Annars är den bara förknippad med ren ångest.
Att tävla på denna nivå präglar en på ett sätt som man aldrig kan ”plugga” in, eller införskaffa sig på annat sätt. Du måste själv ha varit där för att förstå helheten i ett mästerskap.
LBK:s Hugo Baff gjorde i Spanien sitt tredje junior-mästerskap (EM/VM). Ett EM förra året 2023, och nu i sommar där han först blev femma på EM:et i Serbien, och nu en femteplats (igen) på VM. Ett steg från en bronspeng. Att vara så nära en mästerskapsmedalj är oerhört frustrerande, ledsamt, man vill krypa ur sitt eget skinn-känsla etc. Det finns många ord man kan lägga fram som exempel på denna outhärdliga smärta när man är så nära en medalj. Fast sorgen över en ”missad” medalj, den kommer gå över. För nu kommer han in i den stora seniora brottningen, där medaljer inte har någon siffra eller bokstav framför sig, utan nu handlar det enbart om EM, VM samt OS-medaljer. Som ledare och tränare vet jag att Hugo kommer nå en medalj, och till och med flera. Det handlar bara om tid. Det kommer bli verklighet en dag när han får defilera in på en stor EM/VM arena och motta en tung gedigen medalj. Hans driv kommer inte avta, utan han kommer fortsätta jaga vidare med ännu mer vilja, driv och beslutsamhet.