Idag är många människor väldigt högutbildade (formellt sätt). Vissa utbildningar är snäva och nischade, medan andra väldigt luddiga. I mina ungdomsdagar var det inte helt självklart att ungdomar läste vidare efter gymnasiet till högskola/universitet, som det görs i dags dato. Ett fåtal gjorde det, men de flesta valde att arbeta sig vidare i livet med sin grundskola/gymnasieutbildning som sitt bästa CV. Att vi idag har så många högskoleutbildade människor är ju helt fantastiskt, eller?
Vad jag kan märka idag, är att själva utbildningstiteln i säg har blivit viktigare än vad utbildningen egentligen genererar för arbete. Utbildningstiteln har blivit en identitet, men inte det efterföljande yrket. En del ungdomar vill bli titulerade som ingenjör, men vill absolut inte arbete som det. Det finns personer som titulerar sig sjuksköterska, men som inte vill arbeta med patienter. Utbildad skolpersonal/lärare, men som absolut inte vill arbeta med barn/ungdomar. Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Den 3 – 5 åriga högskoleutbildningen är ju såklart helt fantastisk MEN, du är ju långt ifrån en duktig sjuksköterska efter (endast) tre års studier. Du är heller ingen kreativ och duktig rörläggare direkt efter din slutgiltiga yrkesutbildning, utan det krävs ju flera års arbetsvana för att få in den rätta känslan i fingrarna. Du är heller ingen van långtradarchaufför bara för att du nyligen fått bokstaven C i ditt körkort, utan det krävs flera tusen mil för att du med rätta ska få titulera dig skicklig yrkeschaufför. Att utbilda sig till något, och sedan inte arbeta med sin utbildning kan man aldrig använda som argument och säga ”ja, jag kan detta!” Det krävs som sagt mer än en utbildning för att kunna sitt yrke. Arbetet efter utbildning ger dig erfarenhet, känsla för arbetet, vana, kunskap och en massa annat. Likaså handlar det om att visa glädje för det man utbildat sig till, och för sitt framtida arbete. De som är riktigt intresserad av sin utbildning, och som därefter väljer att arbeta med vad de utbildat sig till, blir givetvis riktigt duktiga i sin yrkesroll. De blir läraren som bryr sig på riktigt och som vet hur barn/ungdomar ska bemötas. Polisen som vet hur människor ska tilltalas. En polis som både visar respekt, och som sedan får respekt tillbaka. Snickaren som vet hur en vägg ska byggas upp på bästa sätt, eller läkaren/fysioterapeuten som vet exakt hur en idrottare ska få tillbaka sin styrka i exempelvis ett opererat knä, med hjälp av både operation och efterföljande rehab.
Likaså gäller det inom idrotten. Bara för att du exempelvis lärt dig alla brottningens grepp som nacksving, mara eller kryss, betyder inte per automatik att du kan sporten på alla dina fem. För att bli en framtida duktig erfaren idrottare/brottare krävs det både långvarig träning och tävlingsvana, och en stor kärlek för de man gör/sysslar med.
Utbildning är en viktig del i hela vårt samhälle och ska så fortsätta vara. Men glöm för all del inte bort att fortsätta arbeta med det som du en gång utbildade dig till? För det är det efterföljande åren (efter din utbildning) som ger dig tryggheten, kunskapen, lärdomen och den viktiga erfarenheten, oavsett om det handlar om idrott, eller vilken annan yrkesroll som helst.
Du är som sagt inte din utbildning, utan du blir vad du förvaltar den till.