Är på väg ner från mitt kontor som ligger inhyst på andra plan i Limhamns sporthall. Trappen ner och sedan dörren in genom brottarlokalen för att nå själva klubbrummet. Men precis innan stoppar jag mig, och tar istället dörren intill höger, och kommer då ut på själva läktarplatsen till den stora sporthallen. Jag går in, och står där längst kanten och tittar ut över den tysta och halvt mörklagda hallen. Min hjärna börjar så smått gå i spinn, och jag börjar se och höra allt som man varit med om i denna femtioåriga idrottshall. Det är precis som att alla minnen spelas upp som i en film mitt framför en, när blicken söker sig genom hallens alla skrymslen och vrår.
Jag ser framför mig när jag som grabb tävlade i Limhamns Brottarklubbs årliga tävling. När jag står där kan jag känna och höra både vinster och förluster från tävlingens alla brottare. Jag minns när jag vann en match, och jag med ett brett leende sprang upp på läktaren för att där möta min mor, och så även min mormor som hade tagit bussen hela vägen från sitt Dalaplan för att se någon av alla mina matcher. Deras glädje och stolthet var stor över min vunna match, när jag sprang upp på läktaren för att möta upp dem. Kan även se mig själv sittandes eller liggandes i en av hallens hörnor, förtvivlad och nästan helt förstörd när jag då hade förlorat en match. Känslan och skillnaden mellan vinst och förlust var enorm, och känslorna var helt plötsligt återigen så nära när jag stod där på läktaren och drömde mig bort. Jag såg även den då åldrande olympiske mästaren från 1920 – 30-talet, Johan Richthoff när han som prisutdelare gratulerade mig för en placering i hans tävling som uppbar hans legendariska namn, vilket den gör än idag.
Tävlingar, möten, massa folk, åskådare, ja mycket kommer man ihåg från denna hall. Efter någon minut ser jag en fullsmockad hall som nästan var i bristningsgräns, och där jag var själva huvudnumret. Nu helt plötsligt kunde jag se alla åskådarna, vilket jag inte riktigt kunde göra när det väl begav sig för ett trettiotal år sedan. Den upphaussade landskampen mot dåvarande landet Östtyskland. Det var trångt, och förväntningarna låg som ett skimmer över alla de tusen åskådare som skanderade mitt namn gång på gång. Nu kunde jag höra det igen: ”kom igen Jörgen! Heja Jörgen!
Plötsligt såg jag min landslagskamrat, tillika den då nyblivne världsmästaren Mikael Ljungberg, när han och jag fyllde hela hallen med elever från samtliga Limhamns skolor. Det var uppvisning, och jag kunde nu se alla dessa ansikten som med imponerande blick såg på när jag och Micke steg upp på mattan, och där avlossade kast efter kast i raskande fart.
Många stora brottare har varit på besök i denna hall. Frank Andersson, Lars-Erik Skiöld, Sören Claesson, Torbjörn Kornbakk, Tomas Johansson och många fler. Nu ser jag dem alla på rad, när de står uppställda längs hallens mörka långsida.
Slutligen precis innan jag lämnar hallen, då pryds hallen av en massa lampor, stolar, bord och slutligen med en massa förväntansfulla åskådare. Hallen är fullproppad med folk, och jag ser och hör matcherna återigen från de svenska mästerskap som vi arrangerade för lite mer än ett år sedan.
Jag lämnar nu hallen i sorlet av åskådare, glädjeyttringar, tårar, speakerröster, applåder, inmarschsmusik, domarsignaler och en massa andra känslor som jag upplevt i denna hall i över fyra decennier. Nu lämnar jag läktarplatsen och alla dessa minnen bakom mig, och sorlet suddas sakta men säkert ut. Hallen som jag lämnar blir nu återigen mörk, tyst och enslig. Men jag vet, att om jag åter vill uppleva dessa minnen igen, då öppnar jag bara dörren till höger och tar ett steg in och allt spelas åter upp som i en film.