Jag vet precis hur det känns att vara favorittippad, och sedan misslyckas katastrofalt i en olympiad. Frida Karlsson och Hanna Öberg åkte till OS som stora medaljkandidater i deras respektive individuella grenar (Skidor och skidskytte). Medalj fick dem, fast dock i stafett. Är man medaljkandidat i en individuell gren och misslyckas där, då tror jag att stafettmedaljen inte får samma glittriga smak. Nils van der Poel, Sara Hector och ett femtontal andra svenskar åker hem från Peking med en (eller två) medaljer runt halsen. Det är tufft att se, och det skär igenom ens egna kropp om man själv varit en stark medaljkandidat. Det handlar inte om någon missunnsamhet gentemot dem som vunnit, utan det är bara en egensorg i att man själv inte kunde klara pressen just där och då.
För min egen del är det nu exakt trettio år sedan mitt eget ”OS-misslyckande”. Men trots att det nu gått så många år, så kan jag fortfarande känna igen mig i deras frustration. Jag vet exakt hur de känner, och vilka tankar som far i deras hjärnor. Nu hoppas jag att de har ett bra skyddsnät på hemmaplan av tränare, ledare och andra viktiga personer i deras omgivning. Viktiga personer som ger dem styrka och nytt hopp, istället för stress och tråkiga kommentarer. Nu är jag ganska säker på att både skidskyttarna och längdskidåkarna har kloka och mänskliga ledare som vet hur man tar sig an den typen av idrottsliga genomklappningar. Det finns en helt annan professionalitet än vad vi hade inom brottningssporten för tre decennier sedan.
Skillnaden mellan mig och skidtjejerna är att jag valde att lämna OS-byn efter min förlust. Jag åkte helt enkelt hem. Jag åkte första bästa flyg till Malmö, just för att jag inte orkade med OS-miljön. Jag var slutkörd mentalt. Det blev ett ramaskri på den tiden, och jag blev kallad för riksbuse. Löpsedlar kantade Malmös gator, och jag blev uthängd som en bortskämd idrottsman som inte kunde uppträda som vanligt folk. Jag fick heller inget professionellt mottagande när jag kom hem, utan jag släpptes bara vind för våg av både klubb, förbund och allt vad som innefattande en då satsande idrottsman. De enda som sa ett vänligt ord till mig och som gav mig kraft och hopp, det var min mor och min mormor. Det fanns inget annat skyddsnät på den tiden, utan jag fick lösa det mesta på egen hand. Ingen som gav mig tips på hur jag skulle bemöta tidningar och TV, utan allt var bara ren och skär gissning från min sida. ”Hur fan kunde du göra så”, var där en ledare som sa till mig. Det var väl den enda feedbacken jag fick efter min ankomst. Fanns ingen som var kapabel eller intelligent nog att ställa frågan till den då 23-åriga grabben ”Hur mår du egentligen?” Nä locket lades på, och jag fick klara mig själv. Förbundet talade om avstängning och bestraffning, men det blev aldrig något av det heller. Inte heller ett samtal, eller brev, utan bara helt tyst. Jag blev sedan uppfattad som en buse resten av min karriär, trots att jag året efter OS blev europamästare i en av världens tuffaste sporter. Bus-stämpeln gick aldrig bort, utan den fanns alltid kvar.
Detta är ingen ”tyck synd om mig” text, utan bara en sann verklighet från den tiden. Jag är helt övertygad att idrottssverige har blivit mer kunnig på hur man idag ska hantera olika idrottspersonligheter. Idag behöver inte idrottaren lösa allt själv, utan det finns rådgivare, och andra personer som säger rätt valda ord, och som finns där på ett helt annat sätt. Skidtjejerna är fortfarande unga, och de har världens chans även till nästa OS. Ibland klappar man ihop, och ibland klarar man inte pressen. Idrottare är också människor, och ibland blir det svårt att leva upp sina egna, och andras förväntningar. Då behöver idrottaren stöttning, hjälp och inte en konstant påminnelse på hur dålig man är på att kontrollera sina tillkortakommanden.