Uttalandet kom från fotbollsspelaren Caroline Seger nu i dagarna. Det låter drastiskt och ledsamt, men vi som idrottat på den nivån, vi vet vilka känslor som kan poppa upp i ens inre. Idrott är inte lätt alla gånger, framförallt inte när man är mitt upp i sin karriär. Tänk när hon stod där framme vid straffpunkten i denna historiska OS-final. Straffspark, chans att avgöra. Det var hon, bollen och en målvakt framför henne. Hon visste precis innan avfyrandet, att denna spark skulle göra henne ofantligt stor, omtalad och till och med historisk. Skjuta sitt lag, sitt land till ett olympiskt guld, det är stort. Men jag tror även hon hade en svag tanke på det omvända. Tänk om jag missar, skjuter utanför, målvakten räddar. Jag tror faktiskt att dessa negativa tankar fick ett litet utrymme i hennes väg fram till den avgörande sparken. Ibland kommer dessa tankar fram tyvärr – om jag inte klarar, om jag missar osv. Men det är mänskligt. Det är mänskligt att man ibland tvivlar. Mänskligt att det inte alltid blir som man tänkt sig. Mänskligt att man ibland gör fel.
Det kommer ta tid för henne att ta till sig sitt OS-silver, och då njuta utav det. Men en dag kommer hon ”vakna” upp och tänka vilka skalper hon varit med om, vilka vinster hon har på sitt CV.. Hon kommer kunna berätta i det oändliga hur hon kände, vad hon kände, och hur hon skulle känna. Hon kommer hjälpa många människor i livet att våga mer, eftersom hon vågade stå upp inför detta faktum. Hon vågade gå fram till den där bollen en augustidag år 2021. Hur många människor har egentligen det modet att inför en hel nation stega fram och ta på sig detta gigantiska ansvar. Ett ansvar som bara kan sluta på två sätt, svart eller vitt, eller?
Egentligen är sparken inte svart eller vit. Utan denna erfarenhet kommer bli en mycket intressant del i hennes framtida karriär. Se på Staffan Tapper. Den före detta landslagsspelaren i Malmö FF som mest är känd för ”han som missade straffen VM 1974”. Han har gjort detta till sin grej. Han har vågat står upp för detta ”misslyckande” och istället för att vika ner sig, så har han tagit makten över sin egna karriär och gjort något stort av den. Han guidar och föreläser om både sin egna karriär, men främst om MFFs historia. Många vill lyssna på honom, och straffen har gjort honom till en stor profil inom svensk fotboll. Vad vore han utan denna miss. Jag tror till och med att Staffan Tapper inte hade velat plocka bort denna straffmiss från sin digra meritlista, i alla fall inte idag.
Idrott är ingen rak linje, utan man måste vara beredd på att det är en svajig väg fram. Ibland är det glädje som inte går att beskriva, och ibland träder en sorg, en besvikelse fram som ett brev på posten. Men glädjen och sorgen går slutligen hand i hand. Det är framgångarna och till viss del även det försmädliga ”missarna” som gör att idrotten blir intressant och kul att följa.
Caroline Seger kommer alltid vara en stor stjärna inom svensk dam-fotboll. Hennes framgångar består av VM och OS-medaljer, SM-tecken, proffsspel och oändliga matchvinster. Straffmissen kommer bara vara en liten detalj i hennes framgångsrika karriär, som även Seger inte kommer vilja vara utan. Den kommer alltid finnas där fast dock ej som en börda, utan mer som en erfarenhet rikare.