När jag var liten, och när tävlingar presenterades för mig som ung brottare, då blev jag fast ganska snabbt. Tävlingsglädjen blev allteftersom en känsla av skräckblandad förtjusning, där förtjusningen alltid drog det längsta strået. Förlusterna upplevdes alltid som ett mörker, medan vinsterna blev ett ljus som jag inte kunde vara utan. När jag började min tävlingskarriär fanns det tävlingar nästintill i varje ”håla” runt om i Skåne. Tävlingar som tyvärr inte längre finns kvar, var under min tid som barn något helt självklart. Barn/ungdomstävlingar som fanns då, och som inte längre finns kvar är: Dalby-cupen, Kulladalaren Cup, NST-Cupen i Kävlinge, Malmömästerskapet, ungdomsserien varje vecka mot andra Malmö-lag, Malmömästerskapet för lag, Elmberg Cup i Malmö, Gärds-Cupen i Tollarp, Argos-Cup i Landskrona, Kul i fem-brottning i Lomma, Herman Tuvesson Cup i Bjärnum och säkert fler som jag tyvärr har glömt. Men oavsett så finns det fortfarande kvar en massa barn/ungdomstävlingar i vårt Skåne-distrikt.
Det fanns aldrig någon som sa till mig att jag skulle tävla som barn, utan vad jag minns så bara fanns tävlingarna där. Min mamma tvingade mig aldrig att jag skulle tävla och ingen ledare heller, utan valet var alltid mitt eget. Mitt hjärta blödde som sagt rejält när jag åkte från en tävling efter två ”flada” (skånskt utryck), det vill säga utslagen efter två förluster. Sorgen var då oerhört smärtsam att leva med (under några timmar), men revanschen att gå vidare var desto större. Den stora glädjen var när jag åkte från en tävling med ett pris i min näve. Det kunde vara en liten glasbit, träbricka eller en liten medalj runt min hals, då var jag hundra procent nöjd. Om jag blev etta, tvåa eller trea, spelade mindre roll när jag var liten, utan det räckte med att jag hamnade på en pallplats. Mitt prisskåp blev snabbt ganska fullt, och efter tidens gång växte det mer och mer, och hyllan/hyllorna fick då bytas ut efterhand.
När man tävlar så infinner sig alltid en viss tävlingsångest. Lite som en hat/kärlek. Att tävla är verkligen svart eller vitt, och det är kanske just detta som jag tyckte/tycker är själva tjusningen i det hela. För att blir riktigt duktig i någon sport, då måste du själv ha drivet av att vilja tävla. Idag kan jag tyvärr se och uppleva att många föräldrar bestämmer tävlingsschemat för sina barn. Föräldrarna/ledarna eller tränarna uppmuntrar inte, utan de bestämmer och pekar med hela handen. Det har också blivit väldigt poppis i dags dato att barn/ungdomar ska vara ute och tävla i hela landet, det vill säga från norr till söder eller vise versa. Jag själv tävlade främst i Skåneregionen som barn, och nästintill aldrig i övriga Sverige. En gång om året var vi med i en tävling i Danmark, men annars var det mest i Skåne upp till 14 års ålder. När man blev ungdomsbrottare, ja då inleddes ungdoms-SM:s eran, vilket jag redan fick vara med om när jag var 13 år (fick man på den tiden). Då var jag med för att se och lära, och det blev exempelvis en resa till Varberg för de årets USM, och hemresa efter just två ”flada”.
Jag har genom alla mina år sett ett flertal unga utövare tävla ”sönder” sig. Det handlar som sagt inte om antalet tävlingar/matcher, utan mer om den tidiga press som många barn utsätts för från tidig ålder av ledare, tränare och föräldrar. Det räcker inte med att vinna en tävling i exempelvis Höör, utan det måste vara något mer. Och detta ”att vilja ha mer” är inte barnens ord och vilja, utan den meningen kommer då oftast från ledare och föräldrar. Istället för att åka till Eslöv veckan därpå, då ska det istället åkas 50 – 100 mil i nordlig riktning för att där söka ännu tuffare utmaningar för sina 10-åriga barn.
Varför slutar då många av våra brottare innan de ens når upp till ungdoms – juniorkategorin?
Det finns några självklara svar, och jag tror faktiskt inte det handlar om antalet matcher/tävlingar. Jag tror att det är andra faktorer som är avgörande för att barn inte orkar gå vidare, som exempelvis:
- Att barn åker runt i hela vårt land från tidig ålder för att jaga matcher och motstånd
- Tidig press från föräldrar och ledare
- Att barn enbart tränar brottning flera dagar i veckan i tidig ålder
- Återkommande träningsläger som hela tiden följer de unga brottarna
- Att man glömmer bort att det finns annan rörelse än just brottning i barnens liv.
- En allt för tidig tävlingspress, där man ser barn redan från 10–12 års ålder som bevakar sina vinster
Det finns givetvis fler anledningar, och detta är som sagt bara några få. Jag själv tävlade alltid genom min egen vilja, och den tror jag formade mig och min karriär, och givetvis till den ledare/tränare som jag är idag. Träning/tävlingslängtan måste komma från individen själv, och inte av/från någon annan, och just den delen (tror jag) är den mest avgörande faktorn för ett långt idrottsliv.