Mitt jobb, mina uppdrag, mina intressen måste vara lustfyllda. Om inte den känslan infinner sig, så nästintill dör jag inombords. Det handlar inte bara om att det måste vara ”kuliga” saker, utan det kan vara det mest monotona saker som för mig kan vara oerhört lustfyllt, där andra människor kanske känner den totala motsatsen. Jag kan tex. känna glädje över att städa, sortera, plocka undan, planera, strukturera, ja saker som för andra uppfattas som riktigt ”tradiga”.
Brottningen har varit, och är fortfarande en stor lustfylld del i mitt liv (har varit sedan sju års ålder). Brottningen har alltid varit lustfylld, fastän prestationsångesten ibland legat som ett stort svart täcke över en. Oftast har ångesten varit hanterbar, men ibland så har den tyvärr även ställt till det en del under min aktiva karriär. Men den lustfyllda känslan att vinna, den är obeskrivlig. Den specifika känslan har varit en stor motor i min karriär. Att inte veta hur utgången av en match blir, men ändå ha modet att våga ta chansen. Jag är stolt över mig själv över att jag aldrig gav upp. Det fanns många gånger som jag hade kunnat säga till mig själv, ”nä, nu skiter jag i det här”, men det gjorde jag aldrig. Jag visste att känslan när man vann, och nådde sina mål, att den känslan var magisk och något som jag aldrig ville släppa taget om.
Idag tjugo år efter min egna karriär, så har jag den stora glädjen att få jobba med min sport på heltid. Jag får inte bara träna och undervisa i just brottningsteknik, utan jag får vara delaktig i så mycket mer. Planering, bygga relationer, arrangera, skapa mål, administration, inspirera och mer därtill. Det är en ynnest att få jobba med idrotten så nära in på som jag gör. Att få vara delaktig och påverka unga människor i deras mål och drömmar. Även om inte alla våra adepter i klubben drömmer om VM eller OS-guld, så är glädjen stor i att få lära barnen/ungdomarna vad brottning är. Lära ut kunskap om träning, tålamod, respekt, kroppskontroll, vänskap och mer därtill. För livet handlar inte bara om brottningsmedaljer, utan brottningen kan påverka människor till så mycket annat.
Att vid 50 + få lära ut och undervisa en sport som man har utövat i över fyra decennier, det är ren och skär glädje, och givetvis oerhört lustfyllt. Att varje vecka få se och följa barn/ungdomar ta till sig den information som man vecka efter vecka lär ut på en massa olika sätt, den upplevelsen är stor. Varje träning som jag undervisar, där går jag alltid in med hundra procents närvaro. Kan tänka mig att många som ser mig på mattan tänker ”han är ju inte helt hundra!”. För mig är det viktigt att visa engagemang i mina träningar. Är jag inte själv engagerad, hur ska då mina adepter bli det. Jag kryper och hoppar på mattan. Jag pratar högt. Jag berömmer, och även kritiserar. Men, kritiken får aldrig tes sig på ett nervärderande sätt. Jag vill lyfta barn/ungdomar, ge dem hopp, och ge dem kraft. En kraft som innebär att de slutligen tänker, ”fasiken, ja kan ju!” Sedan om detta resulterar i brottningsmedaljer eller ej, det spelar egentligen mindre roll. Det viktigaste är att barnen/ungdomarna känner att de duger, och att de kan. I slutändan bygger detta upp deras självkänsla och självförtroende, om det så blir inom sporten eller i deras civila liv, det har som sagt ingen betydelse.
Det viktigaste är att barn/ungdomar har drömmar och mål om framtiden oavsett om det är inom sport eller i något annat sammanhang. Som ”gammal” brottare så är det givetvis extra kul om adepternas mål är SM, EM eller VM-medaljer, för då kan jag relatera än mer med min erfarenhet, bakgrund och historik, fastän det nu är tjugofem-trettio år sedan som man själv var i ropet.