Det kan man väl mer eller mindre säga eftersom jag inte skrivit i det här forumet på ett par månader. Som jag skrev i det senaste inlägget (i januari) så var en av två anledningar att min hemsida skulle byggas om, vilket den så också ska göras i sinom tid. Min svärson kommer hjälpa mig med allt vad som krävs, men jag vill givetvis inte stressa honom. Den stora anledningen (egentligen) varför jag inte skrivit på ett tag är den att jag fick problem med mina ögon i början av året. Från en dag till en annan vaknade jag upp med ett dubbelseende som var väldigt obehagligt. Allt jag såg blev dubbelt, och framförallt fick jag problem med vänster öga. För att göra en lång historia kort, så har jag därefter varit på en hel del undersökningar med bland annat blodtester och röntgen. Resultat av de båda undersökningarna var positiva, vilket jag givetvis är himla glad över. Idag har dubbelseendet släppt helt, och min egen analys (och givetvis från doktorer) av det hela är att jag med all säkerhet har haft någon typ av inflammation i synnerven, vilket jag också fick till mig i början av hela den här processen att det så kunde vara. Jag är som sagt väldigt tacksam över att mina ögon är väl fungerande igen.
Men nu är jag på hugget igen med att skriva ner mina tankar om allt vad som rör idrott. Jag är som sagt långt ifrån färdig med att berätta, tycka och undra. Varje dag får jag nya uppslag i mitt huvud som jag vill skriva ner, och mestadels handlar det om idrott i alla dess former. Varje söndag kommer jag att publicera inlägg igen i vanlig ordning.
I veckan skrev jag för klubbens räkning ett inlägg (på klubbens Facebook) om stressen kring av att det finns en del aktörer i landet som vill tidigarelägga ett deltagande i internationella mästerskap. De vill att barn ska få en chans att kunna titulera sig europamästare redan som 14–15-åring. Redan när man läser meningen så måste väl de flesta känna att det inte känns rimligt, eller? En 14 – 15-åring ska leka, drömma, undersöka, kämpa, och absolut inte gömma sig i en vuxen titel som att exempelvis titulera sig EM-mästare. Av egen erfarenhet vet jag att det var tungt (många gånger) att som 25-åring uppbära titeln. Inte jobbigt på det sättet att det var tråkigt, nej, tvärtom, utan mer en känsla av att känna sig jagad i form av att många ville besegra en. Det blev i viss mån en börda, men eftersom man vid detta tillfälle var en vuxen man, så hittade man efterhand olika strategier att förhålla sig till.
Om jag tänker på mig själv som 15-åring så känns det helt sjukt att jag redan då skulle få en möjlighet att ens få delta på ett EM, och än mer overkligt är att jag skulle ha en möjlighet att inneha titeln EM-mästare. Bara jag skriver texten så förstår jag med lätthet att det inte hade varit bra för någon. Först och främst inte för mig själv, men heller inte för min familj, förening eller andra i min omgivning. Att vinna en titel som är så stor som ett EM, VM eller OS är, innebär faktiskt ett visst ansvar. Att lägga den bördan på ett barn i Sverige, måste väl det flesta tycka är något anmärkningsvärt. Det är ingen kickstart inför framtiden, utan det blir istället en tung börda att bära med sig. Folk som aldrig har idrottat på en hög nivå, vilket det är många som aldrig har gjort, har absolut ingen förståelse vad det svåra är med att vinna stora titlar som barn. Dessa människor ser det som en utbildning inför vad som komma skall, och de kan inte på något sätt se den negativa effekt som det oftast blir när barn vinner för stort, och även för snabbt i ung ålder.
Diskussionen kommer givetvis fortgå under hela min fortsatta gärning/karriär inom brottningens tjänst, och jag tillsammans med många kommer fortsätta med att kämpa för en sund svensk idrottsmiljö för våra barn. Som exempelvis att barn ska vara barn, och absolut inte europamästare i brottning.