Det har varit fullt upp nu så här inför julen, därav något senare publicering av veckans inlägg. Avslutning på klubben med planering och genomförande av julfest med 160 barn/vuxna. Hjälp med flytt för äldsta dottern och hennes familj under två dagar. Många tycker säkert att planering och genomförande av dessa grejor är jobbiga, tråkiga och framförallt enformiga. För mig får jag konstigt nog energi av sådana grejor. Man kan väl säga att jag drivs av det monotona mönstret
Tittar man riktigt noga så är idrott över lag väldigt monotont. Man tränar/upprepar samma saker dagligen, allt för att skapa sig förutsättningar till att bli bättre i sin specifika idrottsgren. Man gör det inte bara en dag, utan det är åratal av enahanda träning som måste till om man nu har som mål att vilja bli lyckosam i sin idrott. Att säga att man tycker om att göra samma saker om och om igen låter inte särskilt modernt eller uppmuntrande, men ser man helt krasst på det, så är faktiskt idrotten väldigt enkelriktad. En tennisspelare slår antingen backhand eller forehand om och om igen. En simmare simmar fram och tillbaka oavbrutet. Skidåkaren maler mil efter mil på exakt samma sätt. Det går liksom inte att göra på något annat sätt, utan verkligheten för en idrottare är precis så, även om man i viss mån försöker att variera sin träning
Eftersom jag själv har drivits av detta idrottsliga och monotona upplägg, så ser jag en bohags-flytt från punkten A till B inte som något jobbigt utan istället tvärtom. När jag exempelvis tar på mig uppdraget att tömma ett källarförråd, då får jag energi av att forsla bort grej efter grej. Min drivkraft blir att jag ser fria ytor växa fram av mitt genomförande, och jag ser helt enkelt ett resultat som byggs upp på grund av min energi. Jag stänger liksom av när jag går där och bär grej efter grej. Varje moment i en flytt ser jag som olika delmål
Precis så var det när jag en gång tränade för att bli en mästare i brottning. När andra suckade när tränaren sa att vi skulle göra armhävningar om och om igen, kände jag istället tvärtom. Att repetera brottningsgrepp blev en drivkraft som jag älskade. Jag kunde i eget sällskap, tillsammans med dockan * Bill, dra iväg kast hur länge som helst. Min trygghet blev då att jag kände att jag hela tiden blev starkare och kvickare, vilket gav mig ännu mer självförtroende inför framtiden. Träning är enformigt, och man måste tycka om det enformiga om man vill nå toppen i sin idrott. I min värld är det egentligen inte enformigt, utan istället känner jag en tillfredställelse av att bli starkare, smidigare, kvickare och ännu mer oslagbar av att jag gör det enformiga roligt och nyttigt. För mig är detta extremt rogivande
Dotterns flytt blev alltså ett tänk inom det idrottsliga. Jag byggde hela tiden delmål under flyttens gång. Istället för att tappa energi, blev jag istället starkare och starkare för varje timme som gick. Jag vek aldrig ner mig. Jag brukar säga att jag i vissa lägen inte förhandlar med mig själv vad som ska göras eller inte göras, utan jag bara gör det. Det kan gälla en idrottssatsning, eller bara en helt enkel flytt
*Dockan Bill är en brottardocka som brottaren tränar på, och då framförallt bakåtkast. Detta gör man i rasande tempo, och i olika intervallformer. Ett otroligt nyttigt träningsredskap som skapat många mästare genom alla tider