Kunde inte låta bli att titta på dokumentären om Frank Andersson igen. Har sett den ett par gånger tidigare, och jag blir lika fascinerad varje gång över hans enorma karisma. För det är ändå så att vissa idrottare har det där ”lilla” extra. Det går liksom inte att förklara, utan det bara finns där. Frank var absolut inte ordens man, så det var inte där han gjorde någon större succé. Utan det var hans närvaro som gjorde folk förtrollade. Man har hört många gånger att det behövs en ”Frank-typ” för att brottningen ska blomstra igen. En ”Frank-typ” som gör väsen av sig, och som inte alltid följer den raka linjen som man bör/ska göra. Men riktigt så enkelt är det inte. Bara för att en brottare/idrottare skulle börja leva som Frank gjorde, så betyder inte det per automatik att, WOW, nu har vi en stjärna som det kommer skrivas om. Det är en massa andra faktorer som krävs för att en person ska slå/gå genom rutan som man brukar säga. Att vara en dålig kopia är inget som säljer.
Stjärnor som har det där lilla extra är egentligen upp till åskådaren att bedöma, men i min värld så finns där några stycken som har det där lilla extra som inte många andra har. En varumärkeskänsla. David Beckham, Zlatan, Björn Borg och då även Frank, är några av mina kandidater.
Fast Franks öde var egentligen väldigt tragisk. Tänk att där finns inte en enda medalj kvar från hans enastående karriär. Medaljer som hade varit självklara för ett museum om Frank. Tre olympiader hann han med, trots att det ”bara” blev en slutlig bronsmedalj från hans sista OS 1984. Medaljen därifrån har en taxichaufför i Los Angeles, istället för att vi (svenska folket) kan se den på ett museum. Tre uppsättningar med OS-kläder, brottningsmedaljer, storys kring Frank, bilder, affischer och allt annat som hade varit av ett stort värde idag för ett museum, det finns inte.
Om alla dessa saker skulle funnits idag, då hade Frank behövt en god man som hade tagit hand om allt kring hans framfart. Men vem hade orkat med detta? Hans mamma försökte så länge hon var i livet, men därefter rasade allt. Han hade inte själv förmågan, viljan eller intresset att lägga ner någon energi kring hans attiraljer i allt från medaljer till precis allt som rörde hans brottarkarriär. För han var det noll värde i alla dessa saker.
Som sagt det här med stjärnstatus går inte att kopiera på något sätt, utan vissa bara har det. Jag frågade en gammal motståndare till Frank härförleden hur det vara att möta honom på mattan, hur känslan var. Det första svaret jag fick är att han upplevdes så mycket större (rent kroppsligt) på mattan, än vad han var utanför. Och jag kan tänka mig att det var så. Han var överallt på mattan, och han var totalt orädd i sina aktioner. Varje aktion trodde han på fullt ut, och därav så vågade han det där lilla extra medan andra tänker både en och två gånger för mycket innan beslut tas.
Franks liv var kaos (enligt bilden av dokumentären). Där han trivdes bäst var på träningsmattan, och framförallt i tävlingssituationer. Där visste han hur han skulle agera och vara som människa. Där fanns tydliga riktlinjer, tidsangivelser, en domare, poängspadar, poängsställ. Där var han som tryggast, och där visste han hur han skulle bete sig. Livet utanför brottarmattan var inte lika lätt för honom. Där fanns ingen domare, inga poängbedömningar och inga tidsangivelser, och det livet var betydligt svårare för honom.
Frank Andersson föddes 1956 och han dog 2018