Idag har föreningsidrotten hamnat i en helt annan skala mot vad den var för femtio – sextio år sedan. Men det är ju inte så konstigt. Världen förändras, och så även idrotten.
Min tidigare arbetskamrat från skolans värld, Kent, var född i början av 50-talet. En dag på jobbet berättade han en himla kul grej från sin barndom. Han skulle bege till sin fotbollsträning när han var i 12 – 13 års ålder. Detta är då som sagt i början av 60-talet, och Kents mor stod vid spisen i vanlig ordning, vilket i stort sett alla mödrar gjorde under denna tidsepok. En dag säger Kent till sin mor i förbifarten ”nu sticker jag till träningen morsan!” Varpå hon säger förvånat ”Kent, va gör du egentligen, vart ska du?” Det roliga i denna anekdot är då att Kent hade tränat i en fotbollsförening i ett flertal terminer. Hans mor hade alltså ingen hum om att hennes son tränade fotboll i veckorna. Jag tycker berättelsen är så himla kul, med tanke på att föräldrar idag har intagit en helt annan föräldraroll. Även om vi idag kan skratta åt Kents mammas kommentar, så är det ju även lite sorgligt. Fast under 50 – 60-talen så var detta mer vanligt än ovanligt, och Kents mamma var inte olik någon annan förälder under denna epok. Barn på den tiden fick helt enkelt sköta sig själva.
Idag har idrottsföräldrar och barn ett helt annat förhållningssätt. Många idrottsföräldrar vet idag allt om sina barn. Barnens egen vilja och mål har helt lagts i händerna på föräldrarnas. Problemet idag är att det också finns en grupp föräldrar som inte vet ett smack om sina barn, där barn springer vind för våg, och barnen får då förebilder som inte alltid är av den rätta karaktären. Stöttningen hemifrån är minimal, vilket gör att barnen/ungdomarna istället söker bekräftelse inom olika sammanhang, och som inte alltid är så sunt i ett längre perspektiv. Sedan har vi då idrottsföräldern. Idrottsföräldern som har koll från minsta armhävning till vilket lag de ska spela i när de väl blir proffs i framtiden. Framtidsplaneringen är redan planlagd för deras son/dotter, men ändå blir de lika förvånade när planen sätts ur spår när barnen slutligen når ungdomsålder och då känner att de själva vill skapa sin egen planering, och inte följa sina föräldrars. Men sen har vi de föräldrar som har en sund inställning, och som vet exakt hur mycket/lite de ska lägga sig i. De vill få barnen att växa själv, och inte genom dem. De är inte många, men dom finns.
Idrotten har idag blivit betydligt mer allvarlig. Föräldrar har fått en större inblick, och deras ord har blivit barnens ord i deras begynnande ”idrottskarriär”. Idrotten idag är inte lika lättsam, utan det har poppat upp idrottsskolor och mycket annat elitinspirerat som gör att satsningen börjar i väldigt tidig ålder. På 40, 50 och 60-talen så fanns ingen barn/ungdomsidrott. Barn lekte idrott tills det hade nått en ålder av c:a 14-15 år, och först då vid den angivna åldern började man träna/tävla inom föreningslivets väggar. Det fanns inga barn och ungdomstävlingar på den tiden, i alla fall inga organiserade.
Idag ställer vi oss frågan varför våra barn slutar med sin idrott i för tidig ålder? Det är ju inte så konstigt egentligen om man tänker efter, med tanke på att barnens satsning börjar i väldigt låg ålder. Om man ska vara helt ärlig, så skulle barn egentligen inte fått lov att börja tävla förrän kanske vid 13 – 14 års ålder. För först då är barnen någorlunda mogna för att kunna bemöta medgång, som motgång. Som det är idag, där hysterin hetsas fram av både föräldrar, tränare och ledare, och där mer och mer träning propsas på i väldigt tidig ålder, den är inte bra för någon.
Jag tror att vi ibland skulle behöva ta efter, och lyssna lite på Kents mamma från det tidiga 60-talet, och inse att barnidrott skulle må bra av att tagga ner en aning. Det handlar inte om att minska disciplinen på träningarna, absolut inte, utan det handlar mer om den sammanlagda träningsmängden som barn idag utsätts för. Flera dagar i veckan åker barn till sina olika träningar. Är det inte brottning, så är det fotboll, pingis, dans, hockey eller något annat fysiskt, och där föräldrarna hela tiden är steget bakom och knuffar fram sina små adepter. När barnen fått sin veckodos av träning, då lutar sig föräldrarna tillbaka och tänker att deras ”jobb” är gjort. Nu kan de med gott samvete se på när deras barn går in i den digitala/icke fysiska värld, och nu helt frånta sig allt ansvar som förälder. ”Vadå, jag har ju kört dem till olika träningar veckans alla dagar, nu är det väl okej för mig att koppla bort?”
Det är just detta det handlar. Nämligen balans mellan idrott i förening, till det stillasittande dataspelandet? Där har vi dilemmat som gör att dagens föräldrar har fått dille på att veckans sju dagar ska fyllas med aktiviteter. Om föräldrarna sedan får in sina barn på idrottsprofilerade skolor, då har det verkligen gjort allt i sin makt för att barnen ska nå sina (föräldrarnas) slutgiltiga mål, eller?
Där finns idag inte mycket balans mellan Kents mammas kommentar från 60-talets början, till den idag hetsige föräldern som vet ”allt”, och som har planerat allt för sin son/dotters karriär och framtid. En balans vore ju inte fel, eller?