Som ung topptränad brottare var man i stort sätt totalt oövervinnlig. När det kom till att testa på, och utöva andra sporter, då var allt som oftast självförtroendet på allra högsta topp. Man kunde i stort sett allt (trodde man), och där fanns inga hinder på vägen, och svårighetsgraden var lika med noll. Om det så gällde bollspel, löpgrenar, hopp, kast eller vad som helst, så tänkte man alltid samma tanke, ”hur svårt kan det va?” Den känslan har stannat kvar i kroppen även ju äldre man blivit, och där tanken infunnit sig när man t.ex. tittat på en fotbollsmatch och då tänkt på ett mycket förenklat sätt” jag hade lätt hunnit ikapp den bollen!” Och då måste jag medge att jag själv inte har några större enastående meriter inom fotbollens värld, mer än att jag i tredje klass vann Höja-skolans fotbollsturnering, och där jag satte det avgörande målet på grusplanen intill Höja fritidsgård.
Men nu i en ålder av 53 år (inte förrän nu) så har jag äntligen kommit till insikt, där jag nu kan se och uppleva hur fysiskt ont vissa sporter hade påverkat en idag. Jag är betydligt mer ödmjuk i min bedömning av olika sporter, där jag idag helt släppt tanken på min egna prestation. Nu är jag visserligen ingen storkonsument av att titta på idrott på TV direkt, men jag kunde inte undgå svenska handbollslandslagets bragdmatcher nu från EM. Jag såg semifinalen, samt finalen, och jag kan lugnt erkänna att det hade varit tufft att vara där, alltså som spelare. Tanken ”hur svårt kan det va” har istället bytts ut till ”fasiken va svårt det verka va!”. Kampen, slitet och deras självförtroende att gå all-in i varje moment är helt fenomenal. Varje anfall, varje försvar är ett spel på liv och död. Man hade med andra ord blivit totalt överkörd om man hade ställt sig där på linjen. Jag får ont av bara tanken.
Själv blir jag oerhört irriterad när jag hör någon förringa min sport brottning, och där någon tänker högt och säger ”hur svårt kan det va”. Jag konfronterar personen direkt och säger – upp till bevis och testa? Och det tar inte många sekunder/minuter innan vederbörande kryper till korset och säger ”fasiken va svårt det e”. Varje sport är svår, och väldigt tuff, vare sig det är brottning eller handboll. Även om det ser ”lätt” ut på TV, så är det en annan sak att göra det på riktigt. Insikten om att man inte längre ”kan allt”, den infinner sig något mer ju äldre man blir. Man blir väl förmodligen något klokare, och kanske något mer ödmjuk, vad vet jag.
Men det ska ju vara en viss skillnad på en yngre person, och en något äldre. Som ung ser man inga begränsningar, utan man ser bara målet inom idrottens konst. Man slänger sig, kastar sig och offrar sig på alla möjliga vis. Man ser ingen skaderisk, utan man kör helt enkelt bara på, och det är ju ett måste om man nu vill satsa mot de stora titlarna. Som 50 plussare ska man inte (kan man inte), utsätta sig för elitidrottens tuffa träning, för den är gjord och framtagen för yngre förmågor. Men det är väl så livet ska te sig, att man som ung hungrig idrottsman inte ser några hinder. Kroppen kan pressas på ett helt annat sätt, och när man blir något äldre så infinner sig ett mer riktat ”försiktighetstänk”. Men jag ska villigt erkänna att trots min uppnådda aktningsvärda ålder, så kan fortfarande meningen ibland infinna sig i mina tankar, nämligen ”hur svårt kan de va?”