Under min aktiva period så var det många sportjournalister som följde mig på mattan. Under min ”brottartid” var det främst tidningarna Arbetet, Sydsvenskan, Kvällsposten och då Skånska dagbladet som följde en från ganska tidig ålder. Skånskan var den tidning som alltid skrev mest om brottning. Seriematcher kunde få helsidor, och när jag själv var som mest i ropet, då var det alltid Skånskan som uppvisade de största reportagen. För det mesta var artiklarna signerade – Gunnar Bengtsson, Skånskans sportchef.
Gunnar var nog den sportjournalist som jag hade mest förtroende för under min aktiva karriär. När jag oftast upplevdes som svår och tvär bland journalistskaran, så hade Gunnar alltid en förmåga att kunna bemöta en på ett väldigt fint sätt. Han var aldrig dömande, utan han hade stor förståelse över hur jag var som idrottsman. Gunnar hade ju följt mig sedan jag var en liten ”pågabrottare”, fram till mina internationella meriter, så han visste hur jag var, och vad jag kunde. Han var den journalist som verkligen kunde brottning på sina fem fingrar, och han visste hur svår sporten var. När resultaten inte alltid blev som man själv ville, och när man framförallt inte kunde ta förlusterna såsom man borde ha gjort, då gjorde han inte så stor sak av det. Han skrev till exempel en gång: ”Jörgen hade aldrig nått dit han kommit om han inte varit en särling. Han har sedan han varit en liten knatte satsat allt vad han förmått på brottningen”.
Gunnar var alltid vänlig i sitt sätt att ställa frågor, och han var inte bara ute efter själva resultatet, utan hans mål var att förmedla en känsla av förståelse till läsaren, om hur vi brottare tänkte och fungerade. Man såg på honom att han var intresserad av sporten på riktigt. Därför var det alltid så lätt att besvara Gunnars frågor, för han visste vad man menade fastän svaren inte alltid var klockrent formulerade.
Tyvärr så finns inte dessa journalister idag, i alla fall inte när det gäller inom brottningen. Kunskapen och förståelsen för vår idrott har försvunnit med åren. Artiklar/reportage blir allt färre och dagens brottare får inte uppleva den relation som man själv hade med dåtidens journalistkår. Det är annorlunda, och idag är det mer sociala medier som rapporterar om vår sport, vilket både är på gott och ont. Idag blir det endast en snäv krets som blir uppdaterade och inte som tidigare, dvs gemene man. Såklart så är ”tidningstiden” förbi, och vi som är i sporten idag kan bara göra allt vi kan för att fortsätta förmedla och skriva om en sport som verkligen förtjänar det bästa.
Idag finns ingen ny Gunnar Bengtsson som innehar hans kunskap och förståelse för sporten, utan idag lever vi i en annan tid, och den tiden måste vi förhålla oss till och utveckla på ett nytt sätt. Men oavsett, så är jag glad och tacksam över att jag själv fick uppleva den brottningsepok då tidnings-journalisterna skrev spaltmeter om vår sport.
Gunnar Bengtsson var själv en duktig brottare i Hörby BK, och det sägs att han var ytterst nära att bli uttagen till olympiaden i London 1948. Gunnar Bengtsson dog år 2017 och han blev 89 år gammal.