Jag har nämnt vid ett flertal gånger att jag som aktiv brottare en gång i tiden aldrig kunde förstå tjusningen i att vara tränare/ledare. Hjälpa någon annan, varför då? Jag var ju givetvis oerhört tacksam och glad över jag själv hade en tränare, men jag kunde aldrig sätta mig in i hans roll, och förstå varför han var/ville vara en tränare. När man sedan blev äldre, och den aktiva karriären började närma sig slut, då fick man helt plötsligt ”smak” för att hjälpa andra, dvs bli en tränare själv. Den egoistiska ådran man hade som ung målmedveten idrottsman, den försvann helt plötsligt, och rätt som det var stod man där själv, och hjälpte andra unga utövare att nå sina högt ställda mål. Jag trodde aldrig att man kunde känna så mycket glädje i att följa och stötta andra mot sina drömmar. Men återigen, det är väl en mognadsprocess man måste ta sig igenom, vilket troligtvis gäller de flesta. Nu finns det i för sig egoistiska äldre män/kvinnor som aldrig skulle få för sig att hjälpa unga människor i livets uppstart, eller därefter, eller på något annat sätt ställa upp och ge tips och råd till den yngre generationen. Dessa människor finns ju faktiskt på riktigt, men förhoppningsvis mer ovanligt än vanligt (tror och hoppas jag).
Helgen som gått har jag varit i Stockholm. Ungdoms-SM i min sport brottning. Jag har denna helg fått följa klubbens unga utövare i detta mästerskap, vilket har varit en fröjd. Att få ta del av ungdomarnas idrottsresa är en ynnest av ren och skär glädje. Att följa deras utveckling som brottare/idrottsman, ta del av deras mål, hjälpa, ge tips, är väldigt stimulerande. Har man då själv en bakgrund från sporten, då man själv var en stor drömmare om att vinna de stora matcherna och mästerskap, då blir det givetvis extra kul. Att få dela med sig av sina erfarenheter känns som en plikt faktiskt. Att vilja andra människor väl.
Glädjen att hjälpa finns inte bara när allt går bra, där vinsterna avlöper varandra, utan där finns faktiskt även en glädje över att få ge inspiration och tips när det ibland inte går som man hade tänkt sig. För ett idrottsliv är inte bara en rak linje, utan den svänger av ibland och tar en annan riktning. Då måste vederbörande göra en omdirigering i sina tankar, vilket inte alltid är så lätt att hantera på egen hand. Då behövs erfarenheten av en något äldre ledare/tränare som själv hamnat i dessa situationer otaliga gånger. Dessa unga utövare behöver då ett ”bollplank” som kan ta emot deras frustration och ångest. Ja du läser rätt, ångest, eller rättare sagt prestationsångest. Ju bättre man blir, desto mer krav kommer utifrån, och givetvis från en själv. Alla idrottsmän ”brottas” med prestationsångest på olika nivåer. Man kommer liksom aldrig från detta faktum. De flesta får ingen hjälp, vilket då blir att dessa unga utövare väljer att lämna sin sport. Man orkar liksom inte med att hantera denna börda på egen hand. Det blir för mycket helt enkelt. Men där finns tips och trix, och dessa heter som sagt ledare/tränare som vågar blotta sin egna karriär, och berätta hur det en gång var när de själva tävlade och tränade som mest.
Därför är det så viktigt att vi ledare vågar vara ärliga mot våra unga idrottare. Vi ska inte spela stora och tuffa och berätta att allt vi gjorde gick som på räls, för så var det ju inte. Vi ska inte bara komma ihåg våra positiva delar från vår egna karriär, utan vi måste alltid ha en närhet till dom delar där ångesten ibland låg som ett täcke över en. Hur gjorde vi då, vad ändrade vi, hur tänkte vi om, osv. Allt detta måste vi dela med oss utav. Vi får aldrig ljuga, utan allt ska vara den verkliga sanningen. När vi väl kan, och när vi väl vågar att berätta om våra en gång svaga sidor, då ger vi ungdomar hopp och ny kraft, och vi ger dem kraft till att fortsätta att orka, och uppmuntra dem till att inte ge upp sina drömmar och mål.