I början av 80-talet var jag med i den berömda lagtävlingen i brottning, Fyrstads för första gången. En lagtävling som funnits sedan slutat av 20-talet, och som samlat ihop alla Sveriges brottarlag genom åren för att utkämpa kampen om att titulera sig Sveriges bästa lag. Jag var 14–15 år när jag för första gången fick gå upp på en Fyrstadsmatta någonstans i Sverige. Det var häftigt. Den största nervositeten handlade nog mest om vilka lag ens förening hade blivit lottat mot. Lottat och lottat, utan allting var ju noga uträknat. Vann man E-gruppen året innan, då var det D-gruppen året efter. Blev man tvåa i exempelvis C-gruppen, då brottades man C även året efter osv. Ett lottningssystem som var begripligt, och som alla kunde följa. Drömmen var att som lag komma upp till A-gruppens kvartett. För då handlade om att vinnaren där kunde titulera sig Sveriges bästa brottarlag. Du var alltså svensk mästare som lag vilket var stort.
Ett annat häftigt inslag (tyckte jag) var alla ”gamla” brottare, ledare etc. som prydde den Fyrstadsmedalj som varje år delades ut till varje brottare som deltog. Det var stort, och det var väldigt ärofyllt för den utvalde. Den utvalde ”gamle” brottaren fick då själv sitta med som hedersgäst när A-finalens matcher skulle avgöras. Att få sin nuna avbildad, och sedan en text på tre ord som skulle sammanfatta brottarens karriär, den var stor. Inte helt enkelt, men oftast var texten mitt i prick faktiskt för den utvalda brottaren.
Jag själv blev avbildad för nio år sedan, år 2013. Jag och min fru blev bjudna till Göteborg för att bevittna A-matchen mellan Örgryte, IK Sparta, Varberg och jag kommer faktiskt inte ihåg lag nummer fyra. Men det spelar ingen roll. Örgryte som var arrangör hade själva glömt ganska mycket denna ärofyllda lördag. Bjuden och bjuden, jag fick själv gå fram till ÖIS ledning för att fråga om jag och min fru kunde få en kopp kaffe och en smörgås i pausen mellan en av lag-matcherna. I inbjudan står det att arrangörsklubben ska stå för kostnaden som mat, logi och reseersättning, men det var nog bara text som såg fint ut på pappret. Smörgåsen fick vi (till slut), och resan dit (bensinkostnaden) stod vi själva för. Det blev upp dit på förmiddagen, och hem lite senare på eftermiddagen när allt var över. Vi blev aldrig erbjuden någon hotell-övernattning. Vi bevittnade de sex lagmatcherna, och sedan var det då dags för den obligatoriska prisutdelningen. Efter att laget fått sina medaljer, då skulle jag som Fyrstadsprofil få min jubileumsmedalj, förgylld i ”guld”. Därefter det sedvanliga talet, då jag som Fyrstadsprofil skulle få till mig några väl valda ord, där min karriär skulle summeras och flätas ihop i ett trevligt litet tal av någon delegat från det svenska brottningsförbundet. Summering och summering, Jag fick väl en tio – femton sekunders presentation, och sedan inte mer. Jag blev helt paff, om jag ska vara helt ärlig. Femton sekunder, var jag inte mer värd, tänkte jag på direkten. När det började närma sig slutet av prisutdelning så bad jag om att få mikrofonen i min hand. Alla i hallen tittade förvånat när jag greppade tag om mikrofonen, för det hade nog aldrig hänt tidigare att en Fyrstadsprofil skulle säga något till åskådarna på plats.
Nu handlade det inte om att jag på ett narcissistiskt sätt skulle hylla mig själv, utan jag hyllade istället Fyrstadstävlingen. Vad den hade betytt för mig som brottare osv. Det blev ett tal på i alla fall mer än 15 sekunder, och jag tror nog att en och annan blev något förvånad över mitt anförande. Speciellt den utvalda förbundsdelegaten som i rasande fart hade utmålat min trettio-åriga brottarkarriär på bara några få sekunder.
Jag och min fru tog sedan bilen hem igen. Vi hämtade bilen på parkeringsplatsen på Heden. Löste P-biljetten (som vi även den fick bekosta själv), och drog hem de trettio milen till Malmö igen. Jag var trots detta nöjd, och min fru var stolt och glad över att hennes man hade blivit avporträtterad på en liten peng som innehar diametern 4 cm. Vi stannade sedan till vid Hallandsåsen för att inköpa oss en stadig måltid, för mackan som vi fått tidigare under dagen, den hade sedan länge avtagit i mättnad.
Men vi brottare är inte bortskämda som jag oftast brukar säga. Reflektionen har faktiskt kommit långt senare om jag ska vara helt ärlig. Respekt för andras kunskaper, framgångar, värde är kanske inte vår sports största signum. Vi har lätt för att glömma bort. Men en sak som stämde mycket väl, och som verkligen summerade min karriär, och det var inskriften på min Fyrstadsmedalj. Den texten lyckads förbundet/juryn med. – Stark atletisk Europamästare -. Den texten stämmer till hundra procent. För jag var stark, jag var atletiskt, och jag var europamästare i en sport som det är otroligt svårt att bli europamästare i. Slutligen blev det något rätt, och det får man vara glad och tacksam över trots allt.
Nästa vecka: Reflektion om dagens Fyrstadsarrangemang