Sakta men säkert öppnas nu Sverige snart upp igen. Efter några månader av vila och efterlängtad paus, så är vi snart redo att möta en ny spännande hösttermin. Föreningslivet öppnar även dom upp sina dörrar, och barn och ungdomar kan återigen få besöka sina respektive idrotter. För det är ju så att även våra barn/ungdomar behöver lite vila ibland, och då inte bara från skolans värld. Även barnens fritidsaktiviteter behöver både barn och förälder vara ifrån ibland, just för att kunna skapa/bygga ny energi och lust till att fortsätta. Det finns ju en anledning till att sommarlovet sträcker sig från mitten av juni, fram till mitten av augusti. Barn behöver återhämtning för att orka gå i skolan från förskoleklass upp till gymnasietiden, och likaså gäller det för övriga aktiviteter.
Nu har ju tyvärr inte alla förstått hur viktig en vila är, och vad den kan åstadkomma. Olyckligtvis finns det ett flertal föreningar runt om i Sverige som envisas med att hålla igång sin verksamhet året runt, vilket då medföljer att barnen tränat och varit igång hela sommaren utan någon paus. Tror ni att dessa barn känner sig taggade att starta upp höstens termin?
Att vila från sin egen aktivitet under en viss tid betyder inte att man behöver ligga på sofflocket hela sommaren. Rörelse är viktigt (både för barn och vuxna) men rörelsen kan fungera på så många olika sätt. Börjar ett barn rikta in sig för tidigt med att enbart förhålla sig till en och samma idrott, och då till exempel träna brottning inomhus på matta, eller allt som oftast endast köra brottningsrelaterade övningar under hela sommaren, då ökar ju risken att barnen inte blir långvariga inom tex brottningens värld. Man kan givetvis även ta andra idrotter som ett exempel där inriktningen blir för skarp alldeles för tidigt.
Tre mornar i veckan tränar jag (håller igång min kropp) med styrketräning. Jag besöker ett gym i närheten där jag bor, och i samma anläggning finns där även en ishall. Eftersom jag anländer redan klockan 06.00 på morgonen, så läste jag denna morgon en lapp som satt upptejpad på informationsdisken: ”väsnas inte för mycket eftersom 5 – 6-åriga hockeygrabbar är på träningsläger, och sover i en av hallarna”. Jag blev helt paff, och jag tänkte på direkten, dom måste ha skrivit fel ålder. Men ack så fel jag hade. När jag är på väg därifrån, alltså 07.00 möter jag just 5 – 6-åriga grabbar som kommer gående med hockeytrunkar stora som hus. Det komiska är att trunkarna både är tyngre och större än dessa små grabbar, och min första tanke är: 5–6 åriga grabbar ska inte befinns sig på träningsläger, dom ska vara hemma och leka eller göra andra kuliga sommarsaker. Nu vet jag i för sig inte träningsinnehållet, men med tanke på all den utrustning som jag iakttog, så handlade det mer än att enbart åka skridsko. Jag är helt övertygad om att lägret hade fullt fokus på att träna hårt, med både taktik, kondition och allt annat som innefattar en elitsatsing.
Riksidrottsförbundet (RF) i Sverige ställer alltid frågan till svenskt föreningsliv: Varför slutar barn så tidigt med sina idrottsaktiviteter? Fastän vi vet, både föräldrar, ledare och andra föreningsinvolverade, så fortsätter vi gång på gång att göra samma misstag år efter år. Vi kör slut på våra barn när vi hela tiden måste ”hålla igång barnen” året runt. Vi gör våra barn en björntjänst när vi inte låter barnen få ägna sig åt sitt sommarlov där lek, bad och annan rörelse ska vara första prio, och inte teori, kondition och styrketester. Varför har vi vuxna så bråttom, och vad är det vi inte förstår?
Är det inte meningen att barnen ska längta till att få komma tillbaka till sin förening, där gemenskap, träning, tävling och nya upplevelser väntar? Som sagt, vi lär oss aldrig. Trots att vi vet slutresultatet, dvs att det flesta barn slutar med sin idrott innan de ens fyllt 14 år, så fortsätter vi skapa en träningshets där vi tror att mer och mer träning är den rätta vägen. Föräldrar, ledare har slutat läsa statistik, eller lyssna på dem som kan, utan man skapar istället sina egna sanningar. Sanningar som är osunda och som inte är anpassade för barnens bästa. Och min undran är, varför?