Jag personligen har lite svårt för föräldrar som är tränare för sina barn. Och då menar jag absolut inte mammor/pappor som är tränare för sina yngre barn, utan mer när det kommer upp till det yttersta elitskiktet. Hela föräldrarollen måste bli något snedvriden när man ena dagen ska få sin son/dotter att träna och göra sitt yttersta när man förmedlar träningskunskap, till att därefter sitta vid köksbordet och äta och diskutera allt annat än idrott. Det måste ju finnas en viss risk att träningsdiskussionen fortsätter vid köksbordet, och till och med hela vägen in i tv-soffan, eller? Jag tror att den ”normala” mamma/pappa-rollen försvinner, och ersätts istället av oändliga träningsdiskussioner om både det ena än det andra, vilket inte alltid är till godo.
Det som träningsföräldrarna oftast glömmer bort, är att ens barn/ungdomar ibland behöver snacka om andra saker/ting än just idrott för att orka leva ett långt idrottsliv. En viss typ av föräldrar har även en tendens att älta idrott alldeles för mycket med sina små barn. Det är teknik, taktik, göra si, göra så i alla möjliga former. Oftast slutar det med att barnen aldrig fortsätter sin idrottskarriär, utan den avslutas långt innan den ens hunnit börja, mycket på grund av allt ältande. Föräldrarna vill ju såklart sina barn väl, men de glömmer bort (oftast) att barnet/individen själv måste hitta sin väg, och sina mönster i sin satsning. Barn/ungdomar ska inte idrotta för att behaga sina föräldrar, utan barn/ungdomar ska idrotta för att de själva vill, fast givetvis med en viss stöttning av sina föräldrar.
Vad är då stöttning?
Det kan man ju diskutera. Stöttning för mig är att man som förälder finns med i både med – som motgång. Man finns där som förälder när barnen/ungdomarna vill prata om allt, och inte bara om träning och resultat. Köra till matcher och finnas med och heja (märk väl heja, och inget annat). Stöttning är inte att sitta hela vägen hem från en tävling, med att föreläsa för sitt barn/ungdom hur han/hon skulle gjort för att få en bättre placering eller dylikt. Det blir kontraproduktivt när föräldrar hela tiden ska informera vad som är bra, och vad som inte är bra. Ibland behövs det bara en vanlig diskussion, där givetvis idrott kan vara ett ämne, fast då helt allmänt, och inte i ett föreläsande syfte.
Just därför tror jag att när barn blir vuxna individer, då tror jag att det blir bäst när individen lämnar sin förälder som tränare. För just då kanske man behöver sina föräldrar än mer, än vad man kanske behövde som barn. Vad jag menar är att man inte alltid (oftast aldrig) behöver tekniska/taktiska råd, utan mer bara en förälder som är förstående och kärleksfull. Det finns en stor risk att pendeln slår över en aning, om föräldern fortsätter sitt tränarskap även i vuxen ålder. Det blir lätt en osund relation, och det finns en viss risk att det blir hårda ord, och tråkiga konfrontationer.
Idag lördag den 26 april skulle min älskade mor fyllt 80 år. För snart ett år sedan (juli 2024) somnade hon in efter en tids sjukdom. Min mor var en förstående förälder som alltid lyssnade, och hon stod mig alltid väldigt nära. Jag kunde alltid känna av hennes stöttning, och hennes enorma tålamod. Min mor hade aldrig bråttom, för hon visste hur involverad jag var med min sport, och hon visste hur mycket jag satsade. Aldrig att jag fick någon sur min när jag förlorade, eller en känsla av besvikelse från hennes sida oavsett vad som skedde, utan jag fick alltid en positiv känsla/respons, en positiv stöttning helt enkelt.
Extra speciellt en dag som denna är att även min storasyster Annette skulle fyllt 60 år.