Ursäkta, men jag brukar faktiskt inte svära, men ibland blir det bara för mycket. Min frustration ligger i att jag blir mer än smått irriterad på varför folk måste ljuga så förbannat. Varför kan man inte bara hålla sig till sanningen. Nä, allt ska spetsas till, man lägger till och drar ifrån, allt för att sätta sig själv i bästa dager. Min undran är då, varför är inte folk är mer källkritiska inför dessa lögnare? Vi lever i ett samhälle där i stort sett allt kan googlas upp. Man behöver inte göra som före internettiden, dvs gå till biblioteket för att söka information, utan nu är det bara att dra fram sin smartphone (vilket folk gör i tid och otid) och kontrollera fakta. Nu vill jag inte på något sätt påstå att allt på internet är sanning (långt därifrån), utan man måste givetvis vara källkritisk även där. Men någonstans kan man väl ändå vaska fram någon typ av sanning, eller? Eftersom detta fenomen (internet) är en gigantisk plattform, så borde egentligen alla besserwissrar vara utdöda idag, eller det kanske är tvärtom? Alla lögnare har kanske hittat sitt perfekta forum för att utveckla sina påhitt mer och mer?
Folk blåljuger om sina meriter, utbildningar, jobb osv. Det finns massvis av saker där folk spetsar till sitt CV på alla olika sätt. Ta bara idrotten som ett exempel. Personer med ytterst sparsamma idrottsliga meriter i sin ungdom, lyfter nu på äldre dar fram dessa och utmålar sig själva till att den en gång har varit ”lovande”, ja till och med mycket lovande idrottare. När sanningen sedan uppdagas, visar det sig sedan att de knappt spelat några matcher. Inom min sport brottning, där ljugs det hej vilt om SM-guld, medaljer och andra internationella framgångar. Den vanligaste frasen som jag hör är: Du Jörgen, jag talade med XXX igår, och han sa att han hade varit med i landslaget under sin brottartid, stämmer detta? Många gånger så bara baxnar jag totalt. Personerna ifråga har oftast knappt vunnit några matcher, ändå vågar de utge sig för att ha varit tex landslagsmän.
Men tyvärr så är ytan viktig idag. Man ska synas och höras till vilket pris som helst. Folk är beredda att spetsa till allt. Samvetet är liksom bortblåst. Människor ljuger så att de till sist tror på sin egna påhittade lögner. Men någonstans, eller någon gång så måste väl ändå dessa lögner komma ikapp sanningen? För det måste ju vara oerhört obehagligt att leva med känslan över att kunna bli påkommen. Tänk om någon hade ställt frågan till vederbörande lögnare ”Det stämmer ju inte det du säger!” Lögnaren blir konfronterad om sitt lurendrejeri. Den känslan måste ju vara smått obekväm, och jäkligt jobbig att leva med. Tyvärr så tror jag att dessa personer som innehar denna lögnaktiga ådra, att de på något sätt lärt sig hantera sina lögner på ett effektivt sätt. Det vet precis hur mycket, och hur lite de ska agera, för deras sanning, blir ju ändå alltid en sanning.