Igår lördag arrangerade Limhamns Brottarklubb årets DM (Skånska mästerskap). Ett brottnings-DM som i år nästintill kunde uppvisa fornstora dagar rent antalsmässigt (nästan 200 brottare). Går man tillbaka till 1940 – 50-talen, var titeln skånsk mästare i brottning likvärdigt med att bli svensk mästare. Alla stjärnor (nästan) på den tiden tillhörde/representerade en skånsk förening. Efter ett tag började övriga klubbar i Sverige närma sig Skåne mer och mer, och Skånes dominans började sakteligen avta. Under min tid (1980 – 90-talen) höll DM fortfarande en ganska bra klass. Många i den svenska eliten var på plats, och man fick verkligen kämpa sig till ett DM-guld. Mitt första DM-guld (som senior) vann jag som tjugoåring 1989 i Åstorp. Det var stort, och jag var jublande glad när jag vann 82-kilos finalen över antagonisten Joakim Andersson. Sammanlagt vann jag 7 DM-guld som senior, men det skulle egentligen varit betydligt fler. Vid ett par tre tillfällen var jag ute på landslagsuppdrag, vilket gjorde att jag då fick stå över vissa mästerskap.
Men, det jag vill förmedla i denna text är egentligen inte själva vinsten av ett DM. Utan jag vill berätta om en mycket speciell känsla när jag vann DM för ganska exakt trettio år sedan. De årets DM gick av stapeln i Bjuv, och jag var i ruggigt bra form. Allt som oftast var man alltid lite smått nervös inför matcher, oavsett vem/vilka man skulle möta. Det kunde vara allt ifrån en enkel seriematch, till matcher i EM/VM sammanhang. Nervositeten fanns alltid med på ett hörn. Men just denna tävling, det vill säga DM år 1993 var något helt annat. Jag var så oerhört överlägsen, och jag kände mig så otroligt säker. Jag gick sammanlagt sex matcher i viktklass 90, och dessa sex matcher avverkade jag på en sammanlagd tid av 6 minuter och 31 sekunder. Jag kan fortfarande komma ihåg den mäktiga känsla som jag kände där och då. Allt man gjorde kändes så rätt, och så himla enkelt.
Varför kunde man då inte alltid förhålla sig till denna känsla?
Det är just detta som är det svåra med idrott, och då framförallt när det handlar om elitidrott på hög nivå. Att ha en bra fysik, internationell gångbar teknik, och en drivkraft till att träna är inte allt. Ditt mentala sinnelag måste också tränas kontinuerligt. Du måste i alla lägen tror på dig själv och din kraft, och du får som sagt aldrig tveka, varken på mattan, eller i ditt huvud. Tvekan är idrottarens svåraste och värsta motståndare. Att hålla en hög lägstanivå är något man som idrottare ska försöka träna sig till på alla sätt och vis. Att hålla sig på en viss nivå, utan att dippa totalt. Just den delen är väldigt svår att efterfölja, och det är just där många brister. Jag själv kunde stundtals hålla mig kvar i yttersta toppskiktet under tid, men ibland stötte jag på den ordentliga dippen. Resan tillbaka blev då alltid väldigt lång och jobbig, men jag löste det på mitt sätt. Men om jag i början av min elitkarriär hade fått rätt hjälp med många av mina tankar, då hade jag med all säkerhet vunnit ett par medaljer till (EM/VM-medaljer). Jag var så pass bra rent brottningsmässigt, och min fysik var i sådan toppklass. Jag kan som sagt komma ihåg de gånger jag var totalt oantastlig som idrottsman. Vissa landskamper, turneringsvinster, svenska mästerskap, mitt EM-guld etc. där jag visste utgången av matcherna på direkten. DM 1993 var just en sådan tävling. Jag tror att hela jag utstrålade omåttligt självförtroende, och alla motståndare som jag tog mig an, visste på direkten hur det skulle sluta. Det är just detta som är så häftigt med idrott, att när man tränat/tävlat på en hög nivå, då kan man med lätthet komma ihåg många av idrottens detaljer, och framförallt förstå dem.
Därför är det så viktigt att man inte bara tränar fysisk styrka och teknik, utan att man hela tiden som ung idrottare förvaltar sina inre tankar på ett klokt sätt. Träna ditt mentala inre med olika målbilder, och lär dig få ut max i varje del. Idrott är som sagt inte bara kropp och träning, utan huvudet spelar en stor och viktig roll om du vill nå de stora medaljerna. Därför ska du aldrig negligera mindre tävlingar, cuper eller enstaka matcher, utan dessa är många gånger själva grundfundamentet till ditt fortsatta tävlande. För min del var DM i Bjuv en sådan tävling/mästerskap, och den känslan kan jag fortfarande relatera till och förstå värdet av.