Nästa år har jag varit involverad i brottningen i femtio år. 1976 kom jag i kontakt med sporten, och det tog inte många dagar/veckor innan jag fastnade totalt. Trots att jag var väldigt lugn som barn, och absolut inget rastlöst barn som behövde avreagera mig på en brottarmatta, så blev brottningen min stora värld (och är så än idag). Sedan uppstartsåret har sporten legat mig väldigt varmt om hjärtat, även om den har smärtat mig extremt vid ex antal tillfällen. Men glädjen har varit desto mer. Idrotten/brottningen har garanterat format mig till den människa jag är idag. Just därför är det så viktigt att barn/ungdomar hittar ett sammanhang i sitt begynnande liv, så att de inte faller ifrån, och istället hamnar i destruktiva miljöer. Idrotten fostrar (som det så fint heter), men idrotten är också en himla fin vägledare, både när det går bra, men även när det går tungt faktiskt. För visst minns jag mina oerhört fina glädjestunder när alla gillar en, och hela världen förstår ens storhet. Den känslan är ju såklart väldigt härlig. Men nu när jag ser min idrottskarriär i backspegeln, så har ju även de stunder där världen vänt mig rygg, att den erfarenheten har präglat mig desto mer, och då menar jag i positiv anda. Mitt idrottsliv har inte alltid varit glitter och glamour. Men trots svårigheter tog jag mig alltid tillbaka till den stora scenen igen, just för att min kärlek för sporten var så enorm. Mycket berodde på att det aldrig var någon som pressade mig, utan jag var alltid ansvarig över mitt driv av att vilja fortsätta med något jag hade gjort väldigt länge.
Jag började som sagt träna brottning år 1976, och min tävlingsdebut var året efter. Träningen stod mig alltid väldigt nära, och jag missade väldigt sällan några träningar under min karriär. Utan att ljuga så gick jag alltid med ett leende till träningen (ung som gammal) för jag älskade att ta ut mig fullständigt. Det enda gångerna jag kunde tycka att det var lite tufft, var när jag under min landslagsperiod var ute på läger. Inte alla läger förstås, utan speciellt de läger då vi var ute under en längre period, och framförallt i andra länder. Men jag gjorde det ändå, för jag var så manisk i min strävan efter internationella medaljer. Jag hoppade aldrig över ett pass, oavsett hur jag kände mig, utan jag var alltid med. Enda gången jag fick lämna ett läger var i Kalmar under mitt sista landslagsår. Fast det fanns givetvis en orsak. Orsaken var att jag strax innan avresa till detta läger hade haft körtelfeber. Jag kände på direkten att febern inte hade läkt ut när första passet inleddes. Jag fick tyvärr avbryta och åka hem. Annars var jag alltid med vid varje pass på alla de läger som jag deltog på i landslagets regi, från år 1988 fram till och med år 1995. Hemmaträningar på klubben, eller i andra klubbar, egenträning ute i skog och mark, eller på gym, alla de träningstillfällena var jag hundra procent lycklig. Jag gav hundra procent när jag skulle ge hundra, och när jag körde lite lättare pass, som jogging ute i skog och mark, då njöt jag av hur stark jag kände mig, och hur lycklig jag var med min idrott. Just lycklig är ett bra ord, för även om det var tufft ibland (framförallt efter vissa förluster) så var min sport en stor lycka. Jag blev aldrig stressad eller pressad av andra, utan jag bestämde alltid själv över min egen karriär. Att jag själv fick bestämma och ta ansvar blev grunden till att jag tävlade på hög nivå hela vägen fram till en ålder av 34 år då jag gick mina sista matcher.
Just där har vi i ett stort problem idag. Barn/ungdomar får inte själv hitta sin drivkraft, utan det är alltid någon annan som bestämmer vad/hur mycket, och hur länge man ska träna. Det finns inte längre en glädje över att lära ut ett egenansvar till våra aktiva. För många vuxna vill vara med och bestämma, vilket blir på bekostnad av våra barn och ungdomar. Alldeles för många tränare, ledare och föräldrar vill synas och ta plats, vilket ser till att barnen inte får tänka själv, och inte heller själv få känna ett driv av att själv skapa sig en vilja, utan viljan drivs istället av så många andra.
Min roll som ledare, tränare och samordnare är att jag kommer fortsätta outtröttligt att lära ut idrottens lycka genom att lära ut ett egenansvar för sin idrott. Det är så vi lyckas behålla våra ungdomar. Vi ledare/föräldrar ska uppmuntra, stötta och vägleda, och inte trycka ner med att förmedla ett budskap som är snävt upprättat, och som behagar ett system där endast föräldrar, ledare och tränare blir huvudrollsinnehavare, och barnen/ungdomarna blir till små marionetter.
Idrott ska vara kul och hållbart, som förhoppningsvis genererar en lång och intressant karriär. Karriären behöver inte alltid räknas i antalet vunna medaljer, utan många gånger räcker det med att få tillhöra ett livslångt sammanhang.
BILD: Som 33-åring möter jag en ung Illir Latifi som sedermera blev stor inom den övriga kampsportens värld. Vi möttes i Rosengårds Sporthall inför storpublik, när jag representera Sparta vid de årets final i A-Fyrstads. Jag vann matchen med siffrorna 3 – 0.