Det gick många rykten om legendaren Frank Andersson under hans livstid, som även till viss del var till en sanning. Denne stora mästare vann i alla fall 3 VM-guld och 4 EM-guld under sin epok. Vi som är i sporten vet hur imponerande denna meritlista är, och hur svårt det är att bara vinna en medalj i denna historiska sport. Det är lite mer än 20 år sedan som någon herrbrottare vunnit ett mästerskapsguld (Martin Lidberg VM-guld 2003), så statistiken säger det mesta om svårighetsgraden.
Fick till mig en intervju på you tube för ett tag sedan. Det är från ett underhållningsprogram från mitten av 90-talet, ett program som hette Centralen och som leddes av programledaren Pernilla Månsson. Frank är vid detta tillfälle runt 40 år, och han är i sina glans dagar. Han hade givetvis avslutat sin brottarkarriär, men han var trots detta i sitt esse. Intervjun handlade mestadels om att det var ordtjafs inom svenska brottningsförbundet (vilket inte var/är ovanligt), och just vid denna tidpunkt var det schism mellan dåtidens förbundskapten Leo Mylläri och förbundsbasen Pelle Svensson. Bråket kallades för det stora skobråket. För att göra en lång historia kort, så var det Micke Ljungberg som var huvudpersonen i detta bråk, och där det handlade om att Micke ville tävla i ett skomärke, medan förbundet hade avtal med ett annat. Man kan tycka vad man vill om den delen, och det är inte av den anledningen som jag skriver detta inlägg, utan min reflektion handlar om något helt annat.
Programledare Månsson nämner att Frank under detta tjafs (skobråk) nämnts som efterträdare till att ta över förbundskaptensjobbet för sporten, vilket han ifrågasättes för, och speciellt då av programledaren. Med all rätt kan man tycka, eftersom det hände en hel del under hans karriär (både på gott och ont), och så även efter. Men det vi icke får förglömma var Franks ovärderliga kunskap om hur man vinner medaljer, och vad man skall göra för att nå dit. Frank ville på direkten förklara att han inte vill bli förbundskapten på något sätt, utan han ville istället hjälpa till från ett annat håll. Programledaren ville såklart inte lyssna på det argumentet, utan istället skulle det nystas upp hur svår Frank var som person, där han i stort sett gjorde som han ville under sin brottarkarriär. Frank ville föra en saklig och seriös diskussion om vad han kunde bistå landslaget med i form av att han har varit där (vunnit medaljer),och att han då visste hur man skulle tänka/agera i dessa komplexa situationer som det blir när man vill försöka sig på att vinna brottningsmedaljer, och just den hjälpen ville han bidra med. Återigen togs inte hans ord på allvar, utan han fick istället frågan om han själv tyckte sig vara en lämplig förebild för detta ändamål, med tanke på hans dåliga rykte. Hans sidoaktiviteter fick alltid första prioritet, medan hans brottningskunskaper negligerades och kom i andra hand.
Nu blev det ju såklart inte så. Franks kunskaper nyttjades aldrig för att föra svensk brottning framåt, utan han glömdes/valdes helt enkelt bara bort. Nu ska man såklart inte använda ordet OM, men jag kan ändå inte låta bli. För tänk OM svensk brottning hade tagit tillvara på Franks enorma kunskap, och hans känsla för hur man når EM, VM och OS-medaljer. Det hade aldrig varit en gissning, utan svensk brottning hade haft ett facit. Frank hade fått många unga lovande brottare att växa, tänka rätt, och han hade fått dem att våga satsa. Det hade med all sannolikhet varit skavanker på vägen, men Frank behövde också någon som trodde på honom. Men det skulle som sagt alltid raljeras om vad han hade gjort och inte gjort, istället för att fokusera på vad han kunnat bidra med för att stärka brottningens tillväxt.
FOTO: Bild tagen från en uppvisningsturnering i Limhamns sporthall under mitten av 80-talet. Bilden är tagen av LBK-medlemmen Per-Olof Bengtsson (tror jag). Frank var givetvis det stora affischnamnet. Frank dog år 2018, endast 62 år gammal.