Jag minns mycket väl när jag fick mitt första medlemskort. Ett medlemsbevis som visade att man tillhörde en förening. Jag kommer ihåg när jag fick den där lilla pappersbiten i min hand, såsom man fick på den tiden. Det var stort, och det var en speciell känsla. En känsla av en mycket speciell tillhörighet.
Det är nu 46 år sedan. 1976 började jag mina första brottarår i idrottsklubben Sparta. Jag är glad och framförallt otroligt tacksam över att jag fick ta mina första ”brottarsteg” i denna anrika förening. Det är egentligen inte föreningen i sig som jag är tacksam över, utan mer tacksam över de personer som var runt omkring mig på den tiden, och som såg till att man fick en fin inskolning i idrottens värld. För vad vore jag utan ledarna/föräldrarna som Bo Jönsson, Kaj Ekholst, Bo Ekelund, Siwe Pettersson, Seved Brandt, Kent Berglund, Gert Jönsson, familjen Kolnby, Nydahl, och så givetvis min egen mor. Ja, jag skulle kunna rabbla många till som förgyllde mina barndoms år i Sparta.
Dessa människor såg till att vi unga grabbar (det var bara grabbar på den tiden som brottades) fick åka ut på tävlingar, åka på helgläger, tävlingar i Danmark och utflykter till Tyskland. Framförallt såg dom till att vi mådde bra, och att det var en fin stämning mellan oss barn som tränade och tävlade. Jag kan även rabbla mina fina klubbkamrater som Benny Kolnby, Patrik Lirås, Anders Palmqvist, Stefan Ringström, Anders Flink, Ronny Nydahl m.fl. Det var aldrig någon pennalism, mobbing eller ett hårt tonläge, utan alla fick vara som de ville.
Att börja sin idrottskarriär med trygghet, förtroende och respekt är ingen självklarhet. Föräldrarna i föreningen (inklusive min mor) tog ett stort ansvar på den tiden, och vi var många barn/ungdomar som fick uppleva en trygg klubbkänsla under denna era. Det var rättvisa, kärlek till sporten, intresse, passion och ett stort hjärta som skapade denna enorma trygghet.
Detta förhållningssätt har jag haft stor nytta av när man sedan blev äldre, och när satsningen sedan blev större och starkare. ”Spartatiden” har alltid funnits där på ena axeln som en ingrodd trygghetskänsla, och jag kan fortfarande förknippa vissa ställen/platser med just Spartatiden. Danska Skandeborg, Videdals sporthall, Höörs Nygård, Hansaland, holländska Dordrecht m.m
Idrottslivet gick vidare, och när jag var 15 – 16 år lämnade jag IK Sparta för att gå vidare till Limhamns BK. Det var givetvis en stor sorg att lämna IK Sparta, men klubbens signum hade redan då börjat ändra på sig. Vi grabbar hade ju såklart blivit äldre, och några hade tyvärr slutat (både föräldrar och barn). Så det var helt enkelt en ny fas i ens idrottsliv som man nu skulle gå tillmötes. Det gick liksom inte att stoppa tiden.
Men tänk på att en förening inte byggs upp av sig själv. Ett klubbnamn är bara ett namn och inget som sköter sig själv. En idrottsförenings goda sidor byggs upp av människor som finns involverade som föräldrar, styrelse, ledare, tränare och andra entusiaster. Ett namn är bara ett namn. Dessa fina människor som fanns runt omkring mig under min barndomstid, så hade föreningens namn kunnat lystra till precis vilket namn som helst.