Jag brukar ofta säga att en idrottskarriär inte är en rak linje. Den är som livet i stort, dvs den svänger ibland, och den tar oss med i olika riktningar, och olika vägar. Ibland väljer man en riktigt bra väg, men ibland blir det rent av fel, och vägen blir lång, krånglig och även ibland når vi en återvändsgränd som ibland kan vara svår att ta sig ur. Men det är så livet ser ut, och så även en idrottskarriär. Det finns ingen lätt väg, eller en väg som innehar några quick fix, utan vägarna vi väljer, oavsett rätt val eller fel val, så kommer vi alltid lära oss något utav våra vägval.
Den enda talangen som finns (tycker jag), det är talangen att aldrig ge upp. Den talangen är inte alltid lika självklar och säker, och den kan givetvis bero på flera olika saker. Man kan som barn/ungdom omge sig med människor som hela tiden vill ha saker och ting levererat på deras vis, och då som den vuxne ”förebild” de tror att de är, så omger de barnen med negativ kraft som ser till att barnen/ungdomarna inte tycker det är lönt att följa sina tidigare val i livet. Glädjen försvinner och avtar bit för bit. Barnen blir stressade och tappar motivation, och istället för att bli inspirerade blir de utmattade av negativa krafter i form av skäll, tråkig attityd och en nedvärderande syn. Barnens egentliga tålamod får sig en törn, vilket gör att barnen inte vill/orkar ta sig vidare. Deras målbilder blir uppslukade av de vuxnas hets och stress.
En idrottsman ska som sagt gå igenom förluster av olika slag. I allt från ungdomsmatcher, medaljmatcher på SM och hela vägen upp till internationella medaljmatcher på mästerskap, så kommer vi aldrig ifrån att vi ibland misslyckas. Skillnaden sen är att de som vågar misslyckas, de som ”knyter nävan i fickan” och tänker ”jag ska visa dem”, de kommer slutligen stå som en vinnare. Men vi måste bara våga/tillåta oss själva, och våra barn/ungdomar, att det ibland får infinna sig något som heter misslyckanden. Misslyckanden är inte jämförbart med döden, vilket många tror. Jag själv som ung idrottsman levde stora delar av mitt idrottsliv med känslan av att en förlust var oerhört betungande. Men även om jag gick ner i svarta hål, så hade jag också en förmåga att kunna resa mig, och komma tillbaka. Jag hade talangen att kunna ta mig vidare och se framåt. Att komma tillbaka efter en förlust, och sedan bli en vinnare igen. Både som ung brottare i tidiga ungdomsåren, och under min elitkarriär så var en förlust väldigt tungt. Men på något konstigt vis, kunde jag alltid ta mig tillbaka. Jag kan fortfarande komma ihåg vissa förlustkänslor som jag gick igenom många gånger under min över tjugoåriga aktiva karriär, men där jag på någon märklig vänster ändå kunde se ljusets skimmer. Viktigt att poängtera är att på den tiden då jag var ung och satsande idrottskille, så fanns inte ordet mental styrka, mental träning, att tänka rätt. Fanns ingen som hade kunskap om den delen, utan allt handlade endast om att träna fysiskt (vilket jag gjorde, och mer därtill).
Mental kraft, mental positiv inställning är något man ska börja med tidigt. Att se sig själv som vinnare, och att kunna se sig själv i olika positiva situationer. Det är inget som försvinner med åldern, utan de målet/målen är något som förhoppningsvis fortskrider, fast målen förändras under livets gång. När jag var ung idrottsman så hade jag en sådan längtan av att lyckas med sporten. Jag hade bilder i mitt huvud konstant om att jag ville nå framgång. Dessa inre bilder hjälpte mig på vägen, och framförallt när min väg inte alltid gick så rak. Mina inre målbilder blev min trygghet. Jag vek aldrig en tum någon gång under min långa brottarkarriär, utan jag visste att det någon gång skulle lossna. Problemet för många som också har inre målbilder, är att det kommer in något som heter tvivel. Man börjar tvivla på sig själv och man börjar tänka ”fasiken, man är nog inte så bra, och vem är jag att tro att jag ska bli något stort och bra”. Dessa tankar är förrädiska, och rent av ”livsfarliga”. För när väl tvivlet börjar gro, då kommer den känslan att ta över, och man väljer istället en annan väg, där ens tidigare målbilder inte längre får något fäste. Man ger upp, och man tappar den viktigaste pusselbiten i en satsande karriär.
Livet sätter oss på prov många gånger, och varje gång måste vi ta matchen. Att förlora exempelvis en brottningsmatch är sin sak, och något man måste lära att förhålla sig till. Men, man ska aldrig förlora sina inre rika bilder som heter framtidsbilder. Trots att den fysiska förlustmatchen svider något så ofantligt, så får man aldrig ge upp sina målbilder. Målbilderna får aldrig utsättas för en tvekan, utan de ska alltid ligga där i ett säkert förvar som man inte själv kan förstöra, eller få andra till att påverka på ett negativt sätt. Gå din väg framåt, men var beredd på att den ibland svänger lite och tar dig med på saker som du inte hade planerat. Men fortsätt framåt trots detta, och lär dig en sak – Tveka aldrig i dina målsättningar, utan din tid kommer.