Igår var en historisk dag för mig som ledare. 2004 började jag min karriär som tränare, efter nästan trettio år som aktiv. Först tio år som tränare i Marsvinsholms IF där jag fanns med fram till och med år 2014. Därefter fick jag en möjlighet att arbeta som konsulent och tränare i Limhamns BK, något jag aldrig har ångrat. I Marsvinsholm var jag med om att skapa och få fram ett flertal SM-medaljörer. Från en stomme där den äldste brottaren inte var mer än runt 12 – 13 år när jag började, men det fanns givetvis äldre brottare i klubben. De ville inte satsa på det sättet, utan dessa var mer motionsbrottare. Med stort tålamod tog jag på mig denna svåra uppgift, och jag njöt av varje träningstillfälle. Att få se och uppleva detta på så nära håll, dvs att följa unga individer som med egen kraft och vilja vill vinna stora framtida medaljer, den upplevelsen är fantastisk. Det krävs som sagt ett stort tålamod, både från brottaren, men framförallt från ledaren/tränaren. För det är ledaren som måste förmedla tålamodet på ett smart och sunt sätt, och sedan implementera detta till den satsande brottare, och så även för den mindre tålige föräldern (som det oftast idag finns allt för många av).
Som tränare fick jag vara med om att vinna 19 SM-medaljer, från ungdom upp till senior. Alexander Jersgren var klubbens store stjärna, och han vann medaljer som ungdom (3 stycken), junior (2 styck) och även som senior (4 stycken). Som senior fick jag coacha honom i tre stora SM-finaler, men tyvärr blev det förlust vid varje tillfälle.
Igår med Limhamns BK som jag tillhört sedan 2014 (och även under åren 1985 – 1993 som aktiv) fick jag vinna mitt första SM-guld som tränare/ledare. Hugo Baff som idag är klubbens ledande stjärna vann sitt första SM-guld, och Limhamns BK:s tredje genom alla tider. Klubbens första vann jag år 1991 Hässleholm, och det andra året efter i Eskilstuna. Nu 33 år senare var det Hugo Baffs tur att titulera sig svensk mästare i Limhamns trikå. Att det tagit 33 år betyder att det är väldigt svårt att bli svensk mästare i den grek/romerska brottningen. Det är också ett bevis på vilket tålamod det krävs för en förening att nå den absoluta toppen. Det finns inga Quick fix, utan det är hårt och gediget arbete som måste till.
Hugo Baff vet vad som fordras, och han har viljan och ambitionen av att vilja lyckas i sin sport, och han själv vet vad som krävs för att nå dit. Man behöver först och främst ett eget huvud, en egen agenda för att kunna lyckas. Ett eget ansvar helt enkelt, som givetvis byggs upp tillsammans med ens omgivning som familj, klubb, tränare och ledare.
Igår fick jag på plats följa min adept till SM-guld i denna prestigefyllda viktklass, 77 kilo. Att matchen dessutom sändes i direktsänd tv gjorde inte saken sämre, utan Hugo visade upp brottningen på ett sätt som brottning ska presenteras på. Det var närbilder, vackra kast, känslor, kraftfullhet ja allt vad en idrottsändning ska innehålla. Hugo Baff har slagit igenom rejält nu, och detta är bara början på en lång och framgångsrik karriär. Internationella medaljer står nu på tur. Snart är jag heller inte Malmös senaste EM/VM-medaljör längre, utan snart heter han Hugo Baff. Det handlar inte längre om ordet OM, utan NÄR
Hugo har precis det som behövs för att lyckas, och jag vet att Hugos SM-guld kommer sporra fler i LBK:s unga brottarled. Hugo kommer inte vara klubbens ende svenske mästare/medaljör, utan inom loppet av en fem års period har Limhamns BK ett flertal till som vill följa, och göra samma resa som Hugo
En svensk brottarstjärna är på ingång. Han heter Hugo Baff, och han representerar Limhamns BK
Fotnot: Förutom mina två LBK-guld vann jag två SM-guld till, fast då i Svedala BKs trikå (1994), samt för Malmöklubben GAK Enighet (1995)