Bilden är från år 1995. Jag har precis vunnit mitt fjärde SM-guld i överlägsen stil. När min arm lyfts upp av domaren för att intyga att segern och SM-guldet var mitt, så var jag vid detta tillfälle en ganska meriterad herre. Jag var b.la. EM-mästare, vice världsmästare och fyrfaldig SM-vinnare. Tittar man på bilden så ser jag hur säker ut som helst. Ingen kan nå mig, och ingen kan besegra mig. Rent ut sagt, jag utstrålar pondus och säkerhet. Men ibland säger en bild en sak, medan verkligheten säger något annat. Bilder kan luras, och bilder kan dölja en sanning.
Känslan som utstrålas från bilden var egentligen sann i den mån att jag var överlägsen i tävlingen, och jag kände mig sjukt stark både mentalt och fysiskt men, min brottningslust, min vinnarinstinkt hade sakta börjat avta. Min längtan över att bli mästare igen, vinna fler mästerskapsmedaljer var inte lika konstant som tidigare, utan jag hade börjat snegla mer och mer på det ”vanliga” livet. På bilden är jag bara 27 år gammal, och rent siffermässigt har jag minst fem år kvar i den yppersta eliten. Min hjärna ville inte längre bara fokusera på brottning. Andra saker hade fått en plats i mitt inre tänk. Mina inre bilder var inte lika självklara längre där jag såg mig själv tampas om medaljer.
De året, 1995 tackar jag nej till deltagande i både europamästerskapet i Besancon i Frankrike, och VM i Prag. Lusten fanns inte längre kvar. Resandet, tävlandet internationellt, hungern att vinna var på väg att suddas ut. Så även om bilden säger en sak, så sa verkligheten något helt annat. Jag var inte längre på ”tårna”. Det var givetvis ett smärtsamt avsked, men även en viss lättnad. Jag hade vunnit ganska mycket, och jag var väl på något sätt nöjd med min karriär. Jag hade säkert kunnat satsa minst ett år till (över OS i Atlanta), om jag hade fått rätt stöd och uppbackning. Mina egna krafter hade tagit slut, och ingen ledare i min närhet hade någon vilja eller ork att bära mig vidare. Jag behövde en kraft från sidan för att orka satsa över olympiaden 1996.
Tanken och reflektionen med denna text är att en bild kan betyda tusen ord. En bild kan luras. Så även om en person ser framgångsrik och nöjd ut, så kanske där finns något sorgset bakom bilden. Sorgen i min bild är att jag visste att min idrottskarriär började närma sig sitt slut. Jag visste någonstans att det troligtvis inte blir mer än så här. Men när jag ser bilden idag, så känner jag en helt annan känsla. Den är inte alls förknippad med smärta, utan tvärtom. Idag ser jag bilden på en kille som levde sin dröm. En dröm som till och med blev sann. Min stora idrottsliga dröm tog visserligen slut, men något annat i livet fick istället min fulla uppmärksamhet.
FOTO: BILDBYRÅN