Meningen fick jag till mig när en av mina brottaradepter berättade vad en tränare hade sagt till honom vid ett träningsläger för ett femtontal år sedan. Meningen framkom när adepten hade ifrågasatt instruktörens råd, då min adept hade sagt ”så har inte vi lärt oss i min klubb”. Tränaren blev rosenrasande på min adept och menade på att han skulle lyssna, och därefter uttala han den berömda meningen som står i ingressen.
Som tränare för denne kille blev jag minst sagt irriterad när jag fick till mig informationen om hur tränaren hade utryckt sig. I min värld, och såsom jag lär ut, så ska ungdomar verkligen tro att de e nånting. Givetvis ska man tro att man e nånting utan att trampa på andra människor, bete sig illa eller på något sätt vara nonchalant gentemot andra människor. Men, varför ska man be om ursäkt för att man finns till? Är det verkligen så vi vill att våra barn/ungdomar ska bygga sin framtida karriär, genom att barnen/ungdomarna får till sig ”du ska inte tro att du e nåt”?
När jag får den här typen av information från barn/ungdomar, så blir jag riktigt irriterad på hur vi behandlar våra yngre. Vi ska väl bygga våra barns självförtroende med ärlighet, tips och stöttning. Vi ska väl inte nedvärdera eller på något sätt förminska barnen/ungdomarnas självkänsla och självförtroende, utan vi ska väl bygga, och inte rasera. Vi ska givetvis vara tydliga när barnen/ungdomarna tappar fotfästet, och poängtera om att de måste hitta en ärlig och gedigen väg mot sin framgång, och inte låta de bygga ett låtsasslott som är byggt av yta och skryt. För att få uppleva framgång i exempelvis idrottens värld, då måste man verkligen tro att man e nåt, och inte ingjutas i någon sorts jantelag där man inte får tro att man kan.
Om jag skulle lyssnat på alla belackare där ute under min aktiva brottarkarriär, och även tränarkarriär, då hade framgångarna uteblivit. Tänk om Björn Borg, Ingemar Stenmark, Zlatan, Fredrik Ljungberg, Sara Sjöström eller vilken idrottare som helst inte hade trott på sig själv, då hade inte deras karriär varit någon karriär, utan den hade varit någon annans karriär. Var ärlig gällande ditt idrottsliv. Du kan aldrig lura dig själv med att försöka vara alla till lags, utan du måste vara egoistisk om du vill nå framgång. Att vara ”idrottsegoistisk” betyder inte att man ska vara dum, taskig, eller se ner på folk, utan det betyder att du är beredd på att ge allt mot dina höga mål. Inga ord från någon får komma emellan, utan dina ord, dina önskningar ska vara nummer ett. Givetvis ska du vara lyhörd inför andras erfarenheter och kunskap, men det är alltid du som i slutändan ska bestämma vad som ska läggas in i din kunskapsbank. Ingen ska få säga, eller påtala något i stil med ”du ska inte tro att du e nåt”. Om någon säger detta, då ska du vara på tårna och visa vart du står. Utan att vara kaxig eller dum, så måste du lära dig att negligera den typen av människor, och skaka av dig deras avundsjuka. Du måste gå vidare som ingenting har hänt
Det kommer som sagt alltid att finnas otrevliga och avundsjuka människor i din närhet. Människor som inte säger just de som du vill höra, utan människor som på något sätt vill sätta dig på plats. När du är tillräckligt stark (mentalt) så kommer dessa negativa personligheter aldrig kunna rubba din professionella inställning. Din väg kommer alltid vara den rätta, oavsett vad folk har i sin agenda
För en sak ska man lära sig, och det är att man absolut ska tro att man e nåt