Söndagen den 29 september 1991, ett datum jag aldrig glömmer. Det är snart på dagen trettio år sedan vilket för mig är svårt att fatta och ta in. Det berörda datumet vinner jag ett VM-silver i den bulgariska semesterorten Varna. Jag var tjugotvå, nästan tjugotre år gammal. Medaljen i sig ser idag inte mycket ut till världen. Den har blivit lite blek, och den ser faktiskt lite lätt anskrämlig ut. Men oavsett tidens fart och gång, så har denna lilla metallbit blivit väl förankrad med mig och mitt liv. Jag är fortfarande VM-tvåan i brottning. Det går fortfarande ett sus av beundran, när tex barn frågar mig vad jag vunnit och blivit i min sport. När jag replikerar deras fråga med att jag en gång var två i världen, då kommer allt som oftast ett ”WOW!” Barnen motsätter sig aldrig mitt tydliga svar med att säga: ja, men det var ju länge sedan! Tiden har för barnen ingen betydelse. Deras uppskattning i rösten är alltid lika påtaglig och varm vilket fortfarande känns fantastiskt.
Den dagen för snart trettio år sedan vinner jag ett VM-silver. Jag förlorar inte ett guld, utan jag vinner som sagt ett silver. Sydsvenskans utsända som var på plats, sportjournalisten Magnus Månsson skrev rubriken som var sann, och så väl formulerad: ”VM-silver med guldkant!” Jag var bland molnen den kvällen. Känslan är nästintill obeskrivbar, när man uppnått en sådan stark dröm som att vinna en medalj på ett internationellt mästerskap.
Jag har genom alla år alltid haft denna medalj som ett tecken när jag coachar, inspirerar barn, ungdomar och vuxna i olika sammanhang. Kan jag, så kan du! Jag vill få fler till att uppnå den lycka som jag där och då kände en kväll i början av 90-talets decennium. Och tro mig, den lyckan jag kände där och då, har fört mig framåt till den jag är idag. Mitt liv stannade inte den 29 september 1991, utan den gjorde så att allt satte fart. Medaljen har som sagt inte bara ett värde från den utnämnda kvällen, utan värdet har följt mig genom alla år därefter i olika sammanhang.
Jag kommer alltid vara VM-tvåan i brottning, och den etiketten är jag stolt och glad över. Medaljen har blivit en stor del av mitt liv, och den följer mig alltid på ett positivt sätt. I mitt coachande vill jag få barn, ungdomar till att själva uppnå denna fantastiska känsla. Jag vill få barnen/ungdomarna att inte ge upp sina drömmar. Om jag kunde, så kan som sagt även du. Känslan att vinna stora medaljer är oersättlig, och jag rekommenderar den starkt till våra unga utövare som sitter i sina pojk, respektive flickrum och drömmer om EM, VM och OS-medaljer. Förvandla din dröm genom att vara envis, träningsvillig, se dig själv i dessa sammanhang, lyssna på människor du respekterar, lyssna inte på människor som snackar strunt, se positiva bilder framför dig, var ärlig i ditt idrottande, blanda dig inte med människor som vill dig illa och slutligen: Ge aldrig upp.
Med dessa ord vill jag ge dig kraft, genom att säga att även du har en stor möjlighet att uppleva den känsla som jag gjorde söndagen den 29 september 1991 för snart trettio år sedan. En känsla som är helt fantastisk, och som jag varmt rekommenderar.