Meningen/ordspråket finns, och har alltid funnits. Den är ju sann, och så viktig. Den betyder (om man ser ur ett idrottsperspektiv) att du som ledare/tränare innehar ett gigantiskt ansvar när du lär ut, och förmedlar dina kunskaper till unga individer oavsett sport/grupp. Man kan se tidigt om budskapet nått fram, eller om det på något vis brustit på vägen. Ordspråket är en klockren mening som fler borde behöva följa inom olika områden. Föräldraskap, idrottsledare, lärare, you name it, alla människor som har med barn/ungdomar att göra, har ett gyllene tillfälle att påverka positivt och se till att barnen/ungdomarna sedan kan ”skörda” de som ni har ”sått” som vuxna förebilder.
Att som vuxen tvinga barn till olika saker är inte alls svårt. Det är i stort sett bara att peka med hela handen. En vuxen människa är både större och starkare, mer livserfarenhet, och befinner sig på en annan plattform. Därför är det så fel när vuxna utnyttjar sin ”makt” på ett nedbrytande och ovärdigt sätt, genom tvång. Resultatet blir då att när dessa barn växer upp, utan några som helst positiva bilder från vuxenvärlden, att deras ”verktyg” är för få för att kunna forma ett stabilt liv. Vuxna människor har helt enkelt lurat dessa barn i unga år, med att vara allt annat än en positiv förebild, där allt från tråkningar, svordomar till obehagligt bemötande blivit en vardag för dessa unga personer. Hur ska barn sedan i vuxen ålder kunna ”skörda” när en uppväxt varit allt annat än trygg och kärleksfull?
Vi inom idrottsvärlden stöter ofta på den berömda ”pyramiden”. Barn som börjar med idrott i unga år, där pyramiden tidigt smalnar av till en tunnare och bräckligare spets. Varför kan vi inte hålla kvar våra yngre barn inom idrottens rörelse? Frågan kan diskuteras hur länge som helt, och det finns givetvis en massa olika faktorer. Men meningen ”det man sår, kan man sedan skörda” är ett bevis nog på att den stämmer inom den svenska idrottsrörelsen. Vikten av hur vi bemöter, och hur vi inspirerar och engagerar våra unga människor/utövare istället för att utforma någon form av tvångsverksamhet. Att vi istället ger dem kraft till att orka och vilja av egen maskin, och inte belastar dem med en massa ångest i form av egen besvikelse, hets och onödig börda.
Ordspråket kan göras om en liten aning till. ”Det du sår, ger du möjlighet till att någon annan sedan kan skörda”.