Nu under OS-veckorna var höjdhoppslegenden Patrik Sjöberg gäst i kanal 5:s OS-studio. Denne store mästare som jag anser som en av de största inom svensk friidrott faktiskt. Tre olympiska medaljer, under tre raka OS är väldigt imponerande. Lägg därtill VM-guldet 1987 i Rom, samt världsrekordet som han tog samma år med höjden 2.42 på Stockholms stadion. En uppsjö av inomhus-medaljer finns också med på hans digra meritlista.
Men det är inte medaljerna eller hans rekord som jag skulle vilja ta upp, utan det är mer hans närvaro och personlighet. Man kan tycka mycket gällande vår höjdhoppsstjärna. Hans leverne har inte varit det bästa vilket han själv påtalat i många intervjuer. Hans kropp har tagit emot en hel del stryk genom åren. Men oavsett hans livsföring och stil, så är det något som är befriande när man vet att Patrik Sjöberg ska göra ett uttalande. Man vill höra och ta del av hans åsikter. Där finns ingen korrekthet eller något förutsägbart i det han förväntas säga, utan allt är på riktigt. Man får svar som ibland även kan vara smått obekväma. Även om jag inte håller med allt som Sjöberg säger och gör, så tycker jag i alla fall att han är smått befriande att lyssna på.
För många gånger när man hör nya som gamla idrottsprofiler bli intervjuade, så finns där ingen personlig touch i deras uttalanden. Alla meningar är inövade, och som åskådare får man aldrig reda på den riktiga sanningen. Nä, fram med fler idrottsutövare som vågar stå för vad de tycker, vågar ta plats, och våga berätta hur de känner. Folk är trötta på trista inövade meningar, som dessutom rabblas i ett mantra. Det är intetsägande och riktigt tradigt.
Fram med fler idrottsprofiler som vågar säga vad de tycker och tror på, istället för ett regisserat rabblande som ingen egentligen lyssnar på, eller bryr sig om.