Som ung målmedveten idrottsman, så är det inte alltid lätt att ”bjuda” in den heliga vilan. För ens kropp säger ibland stopp, och då framförallt när man tränar extremt mycket. Som ung kille/tjej med höga idrottsliga drömmar, så vill man någonstans tro att det är farligt att låta kroppen få vila. Men som vuxen så har man förhoppningsvis nått en insikt, om att kroppen ibland behöver ett litet break. Nu talar jag om de idrottsmän/kvinnor som tränar exceptionellt hårt, inte dom som tränar sporadiskt och som tror att man kan bygga upp en idrottskarriär genom att inte träna alls, utan den hårda träningen behövs. Men balansgången är alltid hårfin när det gäller elitidrott.
Jag själv som ung tränade extremt hårt. Jag tränade mycket, och även jag glömde bort att kroppen och knoppen hade ett samband. Kroppen behöver ibland gå ner i varv, och få utvecklas i lugn och ro. Under hela min högstadietid låg min vikt runt 45 – 55 kilo. Jag var ganska liten, både vikt och längdmässigt. Saken gjordes ju inte bättre att man under ett par årstid skulle hålla vikten för att få en plats i IK Spartas serielag. Nu i efterhand när man tittar i backspegeln, så var ju detta ganska kortsiktigt tänk. Men ingen visste något annat på den tiden, och man gjorde ju vad ledarna sa.
När jag väl kom upp i 16 – 18 års ålder så sprang vikten iväg ordentligt. När jag var 19 år gammal, så tävlade jag i 82 kilos-klassen. Fram tills dess så tränade jag hela tiden, och min kropp fick egentligen aldrig någon direkt vila. År 1989 så fick jag då den efterlängtade vilan från själva brottningen. Även om jag vid detta tillfälle inte ville erkänna det där och då, så kom min obligatoriska militärtjänstgöring som ett brev på posten. Jag var 20 år gammal, och på den tiden var man tvungen att minst avhandla 7,5 månaders tjänstgöring i militärens gröna kläder. Jag var ju givetvis stor motståndare till detta, men jag fick två alternativ. Att hoppa på tåget och genomföra utbildningen, eller att sitta i finkan (som man fick göra om man vägrade på den tiden). Mitt val blev då ganska enkelt.
Jag åkte iväg till Ystad och Lv4 kompaniet med en viss motsträvan. Tanken var att jag skulle åka/köra hem varje dag, och mitt motto var att jag absolut inte skulle sova i luckans (logementet) lokal, utan jag skulle köra hem varje kväll, just för att ta mig till klubbens träningar. Till min stora besvikelse blev det nu inte så. Varannan vecka fick vi till oss att vi skulle bo i tält, vilket omöjliggjorde hemresa under dessa veckor. Så av c: a 200 dagar, så skulle jag nu behöva sova i tält hälften av dessa. Jag var ju något knäckt när jag insåg fakta. Hur skulle jag nu få till min träning?
Men lumpen blev min räddning. För denna tjänst såg till att jag fick en påtvingad vila. En påtvingade vila från själva brottningsträningen gjorde att min kropp kom i balans, och när jag muckade 7,5 månader senare, så vägde jag 92-kilo muskler. Under mina tältveckor så tränade jag mycket alternativ träning. Jag sprang, och körde mycket styrkegymnastik ute i skogen. Varje kväll gjorde jag något fysiskt, fast dock ingen brottning. Brottningen fick en efterlängtad paus. Samma höst som jag muckade, så debuterade jag i svenska seniorlandslaget. Jag slog igenom med buller och bång, och jag blev ett namn inom svensk brottning. Jag till och med kallades för den nye Frank i vissa tidningar.
Jag kan idag med gott samvete, och med en ärlighet, säga att min militärtjänstgöring hade stor del i att jag slutligen kunde slå igenom på allvar. Den vilan jag fick från själva brottningsträningen, den räddade mig. Jag hade inte själv de rätta verktygen att ta beslut om att min kropp behövde vila från själva brottningen, utan lumpen blev min räddning.
Så tänk på tränare, ledare och även brottare. Ibland måste man bryta visa rutiner, och i stället göra något annat. Det är lätt att fastna i ett mönster, och där man inte har kraften själv att ta sig vidare. Där måste vi ledare/tränare steppa in, och ge ungdomarna det rätta verktygen för att kunna orka gå vidare. Elitidrott är tufft, och även idrottare behöver lite hjälp på vägen. Allt fixar man inte själv. Nu tror jag inte just en militärtjänstgöring är ett måste, utan vi måste hitta andra pauser som ser till att både knopp och kropp får sin rätta uppbyggnad. För en idrottskarriär är ganska lång, även om den ibland uppfattas som väldigt kort.