Det blev inget inlägg förra söndagen för min del just för att det har varit väldigt mycket tävlingar nu på sistone. Förra helgen tävling i Västerås, en tävling med över 700 brottare, och nu igår lördag (9/11) tävling i Svedala.
Debatten kring tävling och tävlingshets är en ständigt pågående diskussion. Jag har nu varit ute på tävlingar sedan mitten av 70-talet (snart femtio år) när jag själv började som liten knattebrottare. För visst kan jag komma ihåg även från den tiden att tränare, ledare och vissa föräldrar manade på sina adepter/söner (fanns inga flickor på den tiden som brottades) på ett osunt sätt. Jag kan ibland tänka på om jag själv under min aktiva period hade haft en osunt drivande pappa, och hur min karriär då hade blivit. Om det nu ens hade blivit någon karriär vilket jag inte tror. Nu var kanske inte mitt alternativ det bästa heller. Jag hade visserligen en pappa, men han visade noll intresse både för mig och min brottning. Men jag hade en underbar mamma som gjorde allt för mig, och som aldrig hetsade eller la sig i varken min träning eller tävling. Hon ville bara att jag skulle ha det kul, och hon älskade när hon såg att jag trivdes med tillvaron.
Artikel i lördagens SDS-tidning om att barn blivit rädda för att tävla. Jag kan på direkten skriva under denna rad, och jag har själv nämnt det ett otal gånger i en rad olika sammanhang. Barn/ungdomar vill inte bli ”förnedrade” idag vilket det känner att de blir när de förlorar oavsett sport. Allt (tror jag) handlar om att introducera barnen rätt i deras begynnande idrottsliv. Att man som ledare informerar ärligt vad tävling egentligen handlar om. Att man som ledare/föräldrar inte utrycker sig slarvigt med att bara nämna fördelarna med att tävla, utan att man även tar upp det negativa. För det är ju det negativa som barnen/ungdomarna är ”rädda” för och som måste bearbetas, och då måste man som ledare/förälder även diskutera det obehagliga som tävlingsmomentet omfattas av.
Att tävla innebär att man som individ måste bemöta och handskas med väldigt svåra känslor. Är man då endast 7 – 8 år när man börjar med sin idrott och inte får den hjälp som behövs, då blir individens karriär väldigt kortvarig. Att bemöta vinstens känslor är inga svårigheter alls, för den kan vem som helst hantera och gå vidare med. Utan det handlar om att lära sig bemästra förlustens smärta. Att förlora gör väldigt ont mentalt. Att man lär barnen/ungdomarna i tidig ålder vad en förlust innebär. Vi kan inte som ledare/föräldrar bara lägga locket på och hålla tummarna och hoppas att allt ska lösa sig, utan vi måste någonstans ta upp detta i återkommande diskussioner.
Tvång är aldrig en bra utgångspunkt inom idrottens värld, oavsett om det handlar om träning eller tävling. Vi måste alltid först få fram glädjen över att träna och tävla och utgå från denna känsla. Därefter bygger man vidare och talar om träningens/tävlingens fördelar och dessa underbara känslor som tävlings/träningsmomentet framkallar. MEN vi måste även nämna det negativa. För att uppnå den härliga och häftiga känsla som idrott och tävling kan erbjuda, då måste vi också lära våra unga adepter att våga. Att våga tävla, att våga bemöta känslor, att våga stå upp för sig själv, att våga strunta i vad andra tycker och säger, att våga gå vidare, att våga ha kvar sina mål.
Vi måste som sagt lära våra barn/ungdomar att förlora ”rätt”, för att de därefter ska förstå tävlingsmomentets tjusning.